Pluspoäng
Föräldraskillsträning en trött fredagskväll. Vi har just lyckats med bedriften att få lillebror att utan större sammanbrott sitta vid ett alldeles för sent dukat middagsbord. Och äta upp. Det krävdes att vi övriga tre familjemedlemmar mer eller mindre trippade på tå i både tilltal och tonfall… men voila!
Ja jösses, så lite man kan glädjas åt ibland.
Lägesrapport v. 38
Idag är en av alla de dagar när jag inser hur fina ungar jag har. Trots mitt för tillfället ganska bräckliga kvällshumör (tack och lov så är jag pigg och glad på dagarna). De är som två små hustomtar som far omkring kring benen och fixar saker. Storebror fixar fram ny yoghurt till lillebror som råkat hälla ut sin. Lillebror agerar medlare när jag och storebror bråkat om huruvida han gör som jag säger eller ej (jag vet, fånigt bråk men nödvändigt… tyckte jag då).
De kissar hunden, de plockar undan leksaker och kläder, de ställer in sina tallrikar i diskmaskinen.
Ibland lägger de sig ner och skriker på golvet, men det är jag redo att förtränga om jag tänker riktigt hårt på allt det andra.
De frågar om magen är tung. Och ja säger ja.
För nu är den rätt stor. Den hänger som en klump där i fram, som nästan skulle behöva vägas upp med en ryggsäck på ryggen för att jämna ut hållningen lite.
Men lätt i sinnet är jag för det mesta. Och för första gången på tre graviditeter har jag tvättat bebiskläder och packat en BB-väska innan beräknad förlossningsdag. Det ni.
Nu ska jag bara fundera ut ett bra ställe att gömma den på, eftersom lillebror gillar att packa om saker. Gärna viktiga saker och helst andras saker. Gärna mina saker.
Go’kväll på det! Nu kör vi. 21 dagar kvar.
Upp och ner men framåt
Igår grät jag så jag skakade för att jag inte orkade böja mig ner och torka upp på golvet. Sen grät jag för att ingen lyssnade på mig (ingen under 1,5 meter i alla fall, hunden inkluderad). Sedan grät jag för att jag var tvungen att laga mat. Och för att jag var jag helt enkelt… och 20 kilo tyngre.
Idag däremot. Är jag glad. Och rätt pigg. Och har jobbat, lagat mat, torkat golvfläckar och hängt tvätt. Och jag är jag. Lite tjockare men ändå. Helt ok.
De sista veckorna av den här graviditeten tycks bli en liten berg-och-dalbana. Vardagsspänning eller ej, det får betraktaren att avgöra.
Sommartecken
Lustigaste sommartecknet kom idag. Nu räknar vi bort alla glasklara sommartecken såsom sol, blå himmel, 20-gradig värme, jordgubbar och skolavslutningar. Bara för att, liksom.
Jag kom knallande med solcremen och slog mig ned bredvid lillebror i badrummet.
– Mamma, ska jag ha så’n?
– Japp, det är solcreme. Så du inte bränner dig i solen.
– Wohoo! Då ÄR det sommar!
Hjärnkoll
Scenariot är detta:
Nere i hallen står två småpojkar och gapskrattar åt… ja, allt i stort sett. Och en pappa som är på väg till jobbet. Barnen har skrattat och hoppat omkring i stort sett sedan de klev ur sängen så någon form av dipp är bara att invänta. Och ja, DÄR kommer den. Lillebror gallskriker.
Pappa: Vad hände Alve?
Lillebror: OUÄÄÄÄÄÄ! JAG SLOG MIG I HUVE’T!
Pappa: Aj då. Kom så blåser jag lite.
Lillebror: OUÄÄÄÄÄÄÄUÄUÄÄÄÄÄUÄUÄÄÄÄÄ! MITT I CIRKELN!
Pappa: (Försöker dölja ett fniss) I… cirkeln?
Lillebror: JAAAA! (snyftar lite) Nu kommer jag få HJÄRNSKAPER!
Storebror (lägger sig i diskussionen): Hjärnskakning menar han pappa. Då får man ont i hjärnan och får opereras.
Pappa: Njaee, det behöver man kanske inte göra, men det är inte bra att slå i huvudet.
Storebror: Nej, och ALLT styrs från hjärnan. Så synen styrs från hjärnan. Typ. Ögonen sitter typ fast i hjärnan tror jag.
Pappa: Nja, bakom ögonen sitter en synnerv, ungefär här… så det är den som…
Diskussionen verkar övergå i någon form av medicinsk snabbkurs, och jag måste återgå till min packning. De där små morgondiskussionerna är mycket mer roande än radio och Bolibompa vill jag påstå.
Min vapendragare
Jag har ju lagt ner det vi ordagrant kan kalla “markservice” hemma, i fem veckor framöver. Med markservice menar jag i det här läget röreslemönster som innebär att jag måste ner på golvet med tjockmage och allt. Plockning av leksaker till exempel (just den uppgiften funderar jag på att lägga ner för all framtid då jag inser att de faktiskt fixar det själva).
I morse när vi var på väg ut genom dörren, jag och barnen, ropar jag upp till pappan som precis stigit upp;
– Mats! Tjorven (läs: hunden) har bajsat inne i vardagsrummet!
– Ok. Men, varför har ni inte plockat upp det?
Här hinner jag inte en öppna munnen innan sjuåringen (min ständige vapendragare) gormar ilsket upp mot övervåningen:
– MÄH! HON KAN JU INTE BÖJA SIG NER JUH! FATTAR DU VÄL?!
Haha, helt underbart! Min älskade lille prins Valentin.
Omöjlig planering
Imorgon bitti är det dags för förlossningplanering. Varför gör man det? Planerar en förlossning?
Första gången visste jag inte vad som var att vänta. Jag visste namnet på olika sorters bedövning och vad de eventuellt gjorde för nytta. Jag kände inte speciellt många som fött barn då, och hade därmed inte heller hört eller läst så mycket mer än den information man fick från barnmorskan. När storebror, tre veckor över tiden, bestämde sig för att komma ut… tog han god tid på sig. Det dygnet på förlossningen var nog det längsta jag varit med om.
Andra gången tänkte jag på första gången. Då hade dessutom fler vänner varit med om förlossningar, med minst sagt varierande upplevelser. Då tänkte jag att jag ju hade koll, att jag visste på ett ungefär vad som komma skulle. Var laddad till tänderna! Men nej, istället för en 24-timmars resa med minnesluckor blev det en kort trip till BB och att hinna ta något smärtstillande var det knappast tal om. Efter sex minuters krystande var lillebror ute.
Imorgon är det dags att diskutera förlossning hos barnmorskan. Igen. Och jag känner mig vingligare än någonsin tidigare. Under de sju år som gått sedan storebrors entré har jag hunnit höra för mycket, läsa för mycket och se för mycket. Jag har omedvetet byggt upp en informationsbank av mina egna och andras erfarenheter… och inser att det snarare handlar om att kasta sig ut och hoppas på det bästa.
För i slutändan kan jag inte påverka så mycket. Inte bestämma någonting i förväg. Så min enda förlossningsplan blir att assistera den lille knatten där inne så gott det går. För nog är det han (eller hon) som kämpar mest ändå.
Stubin sökes
Tisdag morgon. Kort stubin. Nej förlåt, fel av mig. Stubin obefintlig. Varför ska man få så dåligt samvete? Men jag vet ju att om barnen gjort och sagt exakt samma saker någon annan morgon så hade jag inte reagerat som jag gjorde och inte sett någon kaosmorgon torna upp sig över huvud taget.
Men i morse var ingen sådan morgon. För den här morgonen roddades av en ganska trött och ganska tjock och ganska gravid mamma, som var väldigt, väldigt less på att behöva säga allting tio gånger för att någon skulle lyssna.
Tillslut blev jag irriterad bara för att jag var tvungen att böja mig ner (vilket i och för sig i stort sett börjar bli en omöjlighet). Som tur är så lyckades jag behålla vettet så pass att jag mindes den viktigaste regeln av dem alla. Somna inte osams och skiljs aldrig som ovänner.
Så två varma, go’a barnkramar senare så anlände jag till mitt ljuvliga, lugna, mysiga kontor. Tänk att långa härliga att-göra-listor kan vara så befriande.
Ljuvlig fantasi
Lillebror meddelade vid kvällsmaten att han, i morgon, när mamma var på jobbet (det mesta händer tydligen när jag är just på jobbet)… träffat en giraff. En jättestor. Som han hade klappat. Sedan hade han fått en puss också. Och sedan började den FLYGA och sedan sa det bara pang. Så var den borta.
Vanligtvis brukar det mest vara tal om att andra har sagt att han får äta godis mitt i veckan, gå utan skor ute, slippa borsta håret eller lämna kvar tallriken på bordet… allt detta “när jag är på jobbet”.
Tänk vad man missar.
Om allt och inget
Ibland har jag så mycket att skriva om att det inte blir något skrivet alls. Som nu. Igen.
Jag skulle vilja skriva några rader om hur trött jag är på att läsa om alla kvinnomord och våldtäkter. Nej, inte trött på att läsa om dem, utan trött på att det fortsätter ske. Dag ut och dag in.
Jämställt samhälle, var det så? När tjejer inte ens ska kunna ta sig hem själva på kvällarna? Åt helvete är vad det är.
Funderade även på att skriva om den gångna helgen när lillasyster var på besök. Om ostbuffé på Falbygdens Ost, om hundbad och om vackert knytna syskonband som inte tycks lossna det minsta trots att man inte ses så ofta. Och om mosterkärlek som uppenbarligen växer och frodas även på distans.
Eller om att det idag är exakt 50 dagar kvar till dagen då bebisen är beräknad att titta ut. Inte för att vi tidigare prickat de där datumen men ändå. 50 dagar. Det går fort nu.
Men jag ser till att få mig lite välbehövlig sömn istället för jag har en till bredden fylld vecka kvar att reda ut, som är tänkt att avslutas med mysig hotellvistelse. Så godnatt.