Go’ dag
Efter ett par dagar med bärande av lite missnöjd bebis… nej, förlåt vi tar om det där. Efter några dagar av bärande på nöjd bebis (för han har verkat rätt nöjd när man faktiskt burit runt på honom) så var jag idag laddad till tänderna med tålamod. Själv hela dagen med alla tre, och jag såg mig själv gå omkring och bära och vyssja liten bebis samtidigt som de två äldre halvt som halvt har ihjäl varandra. Puh.
Men icke.
Dagen har varit helt fantastisk. Storebrorsorna har varit sams och lillebrorsan har varit helnöjd. Vi har fikat, kollat på film och tagit en promenad. Vi har ägnat stor möda vid att få Levi att le… vilket till slut tog skruv till allas stora lycka. Vi har tagit tiden på hur snabbt vi lastade i diskmaskinen. Vi har pusslat och pussats. Storebrorsan har till och med varit och plockat kantareller med farmor och farfar en stund.
En strålande dag med strålande barn… och det får mig att känna mig som en strålande mamma. Bara en så’n sak.
Levi, projektledaren
Efter varma soliga juli kom lagom varma, regniga augusti. Eller ja. Det regnar lite då och då. Var tionde minut sådär. Det leder till att det mesta som görs här hemma görs i intervaller. Mannen fixar med altanen mellan regnskurarna och jag försöker fixa med mitt mellan amningarna. Det första jag insåg var att jag inte längre ska lova att fixa med jobbprylar “ikväll när barnen somnat”. Jo, två av barnen somnar ju faktiskt som vanligt på kvällarna. Men trean har ju inte börjat låta mig bestämma den biten ännu. Det hade jag visst glömt. Eller förträngt.
För att få till någon form att flyt i tillvaron här så hänger vi på lillkillen och delegerar med varm hand höstens jobbplanering till tre veckor gamla Levi. Och det känns faktiskt helt underbart.
Levi, gästbloggaren
De nyblivna morföräldrarna är på semester. Tyvärr så hann inte lillebror komma innan de for iväg, så de får lite rapporter via mail så länge, tills de kommer hem igen. Idag blev rapporten lite längre än normalt, så jag passar på att låna den till bloggen. Här kommer en liten sammanfattning av Levis femte dag hos oss!
Gokvällens på er!
Den här dagen hörni, har varit full med flyttande hit och dit. Inte kunde jag väl ana att det fanns så många olika sätt att flytta runt på en liten makaron som mig. Jag menar, hallå? Bär mig vetja! Men tydligen får de inte göra det jämt.
Som i bilen. Vi skulle ju till BB idag för besiktning, typ. Tror ni jag fick en CHOCK när mamma spände fast mig i den där bärstolgrejen till bilen. Gaaaah! Jag måste skrikit väldigt högt väldigt snabbt (sorry morsan) för hon blev helt likblek i ansiktet och slet upp mig ur stolen igen. Brorsorna såg ungefär likadana ut i fejset, haha!
Jaja, det är faktiskt inte så lätt att vänja sig vid alla nya grejer. Det gick i alla fall bra sedan. För jag somnade. Som vanligt.
Sedan kom vi fram till BB och då skulle det minsann flyttas igen. Den här gången till en säng. Men hjul. Vagn. Jag halvsov så de lyfte bara över mig. Jag hörde dem fnissa lite åt att jag tydligen såg lite rolig ut (man slappnar faktiskt av jättejättebra när man sover med armarna rakt upp i luften, så det så!), men jag ignorerade dem. Och somnade. Som vanligt.
Sedan minsann var det hissen nästa. Hiss?! Påhitt! Men det var rätt trevligt för några tanter i den där hissen tjatade om hur himla söt jag var, ända upp till fjärde våningen. De påpekade även hur “oootroligt häftiga vagnar de har nu för tiden, ojojoj”. Det tyckte mamma var väldigt roligt, efter som min vagn är typ åtta år. Yeah!
Ok. Sen skulle det undersökas. Knappt hann jag ur vagnen förrän de hystade in mamma till doktorn. Kläs av, vägas, klämmas, bändas, gaaah… nej GAAAAAAH! Jag höll på att bli skogstokig på den där doktorn. Mamma med för han pratade lite konstigt så hon fattade inte vad han sa. Så han fick säga allting typ tre gånger. Kan vara så att jag inte gjorde saken direkt lättare med min ljudvolym men jag kunde faktiskt inte låta bli!
När jag äntligen fick komma upp till mamma igen så råkade jag visst kissa på mig… och henne… ehrm. Och på min filt. Som visst var precis nytvättad för jag hade visst… hrm… råkat bajsa på den dagen innan. Och sedan hittade de inte sockarna. Mamma trodde hon tappat dem och mumlade att hon borde minsann ha mer koll när hon haft två kids innan. Men äh. Jag gav henne några blöta pussar på kinden och då blev hon på lite bättre humör.
Efter allt det där så somnade jag visst. Som vanligt.
Så käket jag skulle fått kl. 12 blev inte klockan 12. Inte klockan 13 heller. Men klockan 14. Råkade visst slagga bort ett par timmar där.
Men de hade visst köpt ett till litet färdmedel till mig under tiden. En bärsele. Fina grejer! Den lille storebrorsan tjatade på mamma att hon skulle följa med honom ut förut och då krånglade hon på sig den där grejen för att prova. Haha! Har hon inget tålamod min morsa?! Jag tänker liksom… kolla INSTRUKTIONSBOKEN! Hon tänkte inte på samma sätt. Hon tänkte att hon skulle fixa det ändå. Det gjorde hon ju i och för sig… men det kom ganska många häftiga ord ur hennes mun. Ord som jag nog ska vara glad att jag inte förstår mig på än.
Men den där selen var heljuste. Så jag somnade. Som vanligt.
Leve Levi!
Ja, jag kanske ska förtydliga att den supergravida mamman inte är det minsta supergravid längre. Istället är hon superstolt över sin triss i prinsar! I torsdags, den 15 juli ville han äntligen ut, lille Levi. Vad gör väl de där åtta dagarnas “extra” väntan… för när han väl hade bestämt sig så var han ruskigt beslutsam.
Man kan knappast säga att det säger plopp om förlossningar, men tidsmässigt kändes det nästan så när den 53 cm långa och 3910 g stora knatten slutligen satte fart!
Allt fint i alla fall och familjens rookie verkar njuta av livet här ute för fulla muggar.
Klippt!
4-åringen står och kissar inne i badrummet innan läggdags och han passar på att filosofera. Som vanligt. Han pratar ganska mycket om familjen och om att han inte vill att vi ska bli gamla. Att han inte vill att vi ska försvinna. Och den här gången så passar han på igen att liksom försäkra sig;
– Mamma? Du ska väl inte dö?
– Nej, det har jag inte alls tänkt! Inte än på länge.
– Men när du blir gammal?
– Ja, när jag blir gammal. Men det är jag inte nu.
Paus.
– Men mamma? När du blir gammal. Då är det klippt.
Varm väntan
Alltså. Det känns lite konstigt det här, men den som mår bäst av värmen i vår familj är… jag. Det supergravida mamman. Den smått svullna mamman med lite svårigheter att böja sig ner. Mamman som borde ligga utslagen av värmeslag vid det här laget.
Men icke! Jag mår kalas!
Det talar väl inte direkt för att min lille inneboende ska vilja titta ut till oss den närmsta veckan. Fyra dagar över tiden idag. Fyra varma men faktiskt härliga dagar.
De’ går bra nu
I morse var andra morgonen som vi tycktes samarbeta jag och mina älskade yrväder. Vi strävade liksom åt samma håll. Det smörjer både mammasamvetet och gravidhormonerna.
Men gårdagens morgonstök tog priset ändå. Hela familjen försov sig och vaknade 7.35 (vi ska vara på förskolan klockan åtta). Men på något vis, som jag själv har mycket svårt att förstå, satt vi 30 minuter senare inpackade i bilen. Utan stök, utan tjafs och gräl. Sjuåringen med frukost i magen OCH båda barnen var insmorda med solkräm.
Alltså. Ni förstår. Det går bra nu!
Pojk eller tös?
Min sjuåring har de senaste månaderna fått frågan om han önskar sig en lillebror eller lillasyster. Inte en gång utan kanske… trettio gånger? Femtio gånger? Han är tapper, det är han, och svarar artigt på samma fråga om och om och om igen. Jag har aldrig eller mycket sällan hört honom säga något annat än “Spelar ingen roll, vi får se!” eller möjligen “Jaadu, jag har ingen aning.” Helt ärligt längtar han ihjäl sig efter att få ett syskon. Inte en flicka eller en pojke utan ett syskon. Det är vackert.
Vi andra längtar också ihjäl oss efter att få en liten knodd. En liten bebis. En liten person till att krama och älska och ta hand om. Könsfrågan känns fullständigt oviktig i sammanhanget. Inte för alla i omgivningen, men det får dock stå för dem. Att förutsätta att vi hellre skulle vilja ha en tjej, bara för att vi har två killar, känns ganska absurt. Vore det inte mer naturligt om man tänkte tvärtom – att man vet vilka underbara ungar man har och därför önskade fler likadana? Nåväl… huruvida det är roligt att köpa klänningar, får jag återkomma till om det nu skulle bli aktuellt!
Hur som helst, en eftermiddag när sjuåringen återigen fått höra samma fråga och återigen svarat så där vuxet diplomatiskt, tar han min hand i ett fast grepp och tittar på mig med sina kloka ögon.
– Mamma, vettu? Jag hoppas att det blir en lillasyster.
– Gör du? Varför det då?
– För att då blir du både farmor och mormor sedan. Och det vore ju rätt coolt.
Finner inga ord för hur mycket jag älskar den här ungen. Och finner inga ord för hur mycket jag förundras över hur han funderar och tänker.
Och finner inga ord för hur välkommen den här lilla bebisen kommer att känna sig.
Om effektivitet hos tandläkaren
Nej, ingen bebis på gång ut ännu. Två dagar kvar till beräknat datum, men vi sysselsätter oss med lite annat. Som jobb, hemmaröj, vardagslogistik i allmänhet och tandläkarbesök i synnerhet. I morgon är det lillebror som ska till tandläkaren, vilket gör storebror en smula avundsjuk.
– Mäh! När är det egentligen MIN tur att går till tandläkaren?
– Till hösten tror jag. Då måste vi försöka fixa de där röntgenbilderna som inte funkade sist, du vet.
– Men jag vill inte bita på den där bilden. Det gjorde ju ont.
– Ja, det är obehagligt men det är en så kort stund. Bara så tandläkaren hinner ut ur rummet, trycker på knappen och sedan kommer hon tillbaka igen och tar ut bilden. Går jättefort bara man bestämmer sig ju.
– Men du, mamma. Då tycker jag vi ber någon ANNAN människa stå där utanför. Som liksom är beredd att trycka på den där knappen. Så slipper jag typ bita så länge. Då kan vi bara ropa TRYCK NU och så är det klart. Eller?
– Haha, jo. Det det kan vi föreslå.
Faktiskt rätt bra förslag.
I denna ljuva prövotid
När jag väntade lillebror. När storebror då var 3,5 år på ett ungefär. Då testades det hej vilt. Någon form av trots men… smartare på något vis. Inte bara protester för protesternas skull utan snarare protester i syfte att hitta gränsen. Den höggravida, trötta, tjocka, ganska långsamma mammans gräns.
Och man FICK ju bara inte ge efter. Rutiner var rutiner och ett nej var ett nej. Förutom att det då tog mycket längre tid att nå fram. Och allt skulle ifrågasättas. Alla gränsdragningar skulle töjas och testas till förbannelse. Bara för att.
Jag minns det väldigt klart just nu. Been there, done that. Med en fyraårig blivande storebror, och 10 dagar kvar till beräknat födelsedatum.