>Sexåringen har fått en hög med bett och är tydligen lite överkänslig mot vanliga sängkvalster. Så vi vädrar och byter hans sängkläder i stort sett så snart vi kommer åt nu, så får vi se om det blir bättre. Efter att ha pratat med Vårdcentralen idag meddelade jag Valentin vad det kunde vara för bett och att han var lite känslig. Då sken han upp som en sol.

Sedan ägnade han en lång stund till att känna på ordet känslig. För att liksom hitta rätt sammanhang till det. Eller som han rapporterade när pappa stod där och skakade sängkläder som bäst;

– Jag är lite KÄNSLIG. Om du och mamma är KÄNSLIGA så är jag nog lite KÄNSLIGARE än vad ni är. Men jag har salva nu. Då blir jag KÄNSLIGAST av alla er andra. Eller hur pappa? Pappa? Du? Jag är KÄNSLIG mot så’na där bett. Pappaaa?

Nu hoppas vi att det är det som är problemet. Annars får vi återkomma med en ny svenskakurs imorgon.

>Så ska det se ut! Nu ska jag vara i fas varenda morgon resten av veckan.

Deal.

>Jag: Vad gjorde du ute förut då?
Mats: Jag klippte ner det där gamla riset.
Jag: Jaha, ok.
Mats: Men så gick häcksaxen sönder.
Jag: Jaha. Den nya?
Mats (frågande): Nej… Den gamla…
Jag: Jaha. Eller… vi kanske inte har någon ny?
Mats: Nej, precis. Men nu behöver vi en.

Tror minsann det är dags för lite sömn.

>Det snackas mycket skräp och avgaser hemma för närvarande. Barnen har miljötema på dagis och det har tydligen gjort ordentligt avtryck. Särskilt hos sexåringen som dagligen föreläser om allt från batterier till bilresor. Men i kväll vid middagen blev han plötsligt alldeles tyst och satt och funderade en lång stund. På rök uppenbarligen. Rök från bilar. Sedan drog han en parallell till annan sorts rök och sa bestämt:

– Hörni! Vi måste säga till Thomas att han slutar röka! Han måste sluta röka nu!
– Ja, det får vi göra. Men vad menar du?
– Han får verkligen inte röka. Han förstör hela Antarktis och då kan inte isbjörnarna leva!

Så Thomas, om du läser detta. Sluta röka snälla, inte bara för din egen skull – tänk på de vita små nallarna där uppe i snön!

>Har varit nere hela eftermiddagen. Inte sur, besviken eller arg. Bara nere. Ingenting känns liksom riktigt bra. Om jag bara hade vetat vad det var så hade allt gått lite enklare. Då kunde jag pratat av mig lite. Förklarat för någon eller kanske skrivit några sidor bara för att se själva problemet lite “från ovan”. Brukar fungera alldeles utmärkt.

Men nej. Inget. Jag har inget att var ledsen för idag.

Det gör mig lite irriterad. Men irritation är lättare att hantera på något sätt. Lättare än ledsamhet.

Roligare än så blir det inte idag. Blir en rykande varm kopp te och sedan hoppas jag att systemet startar om tills imorgon.

>
Kolla högarna, kolla alla vantar och mössor och tröjor och sockar och… ja. Kolla! Låt mig nu bara poängtera att inget av detta tillhör oss. Nada.

När jag tog den här bilden i morse såg jag detta som ett gott tecken.

Men jag blev nu tveksam. För var befinner sig då alla saknade sockar, vantar och annat smått och gott som vi bara har kvar vänster- eller högerversionen av? Det måste ju med andra ord ligga någonstans hemma. Tanken på att leta i dagishögen är långt mer lockande än att leta i ett helt hus. Eller hos hela bekantskapskretsen.

Så. Skit också. Inget av ovanstående tillhör oss.

>
Lördag. Jag har varit på berget och sprungit en sväng, cyklat till stan och shoppat födelsedagspresenter, batterier och kaffebönor, haft vänner på fika, cyklat ännu mer (nu med storebror och lillebror), lagat lite köttfärsgratäng, vikt kläder (tyvärr inte nytvättade kläder utan kläder som lillebror rivit ut ur min garderob i tron om att han “städat”), spelat spel med storebror, varit och grillat korv hos goda vänner, bakat chokladbollar, torkat bort ett halvt glas saft utspritt i trappan (fråga inte), läst en trave böcker för barnen.

Så. När någon frågar mig vad jag gjort i helgen, så tror jag att jag för en gångs skull kommer att minnas lite grann. Ingen direkt nytta, men rejält mycket mys.

>Tvååringen tar det mesta på allvar nu. Så snart man säger åt honom att akta sig för något eller att han ska vara lite försiktig, konstaterar han allvarligt att det är lissfali’t. Bland annat. För tidigare ikväll, i bilen, förklarade pappan vänligt men bestämt att barn absolut inte får öppna bildörren. Inte ens när bilen står stilla. Med barn syftade han väl främst på lillbrorsor, kan jag tänka. Och det förstod tydligen storebror.

Storebror: Nej, man får inte öppna dörren, då har vi ingen lillbrorsa längre förstå’ru.
Lillebror: Mmm. Om jag öppnar dörren, jag dööör.
Storebror: Ja, och det tar faktiskt för lång tid att göra en ny lillbrorsa.

Pappan tänkte nog främst på risken att smälla upp bildörren i en annan bil eller så. Nåväl. De tog ju den lilla föreläsningen på allvar. Kanske lite för stort allvar.