>Trötthetstecken
>När man efter några sekunders smörjande undrar varför ansiktskrämen är så kletig. Varför man visst blir lite stel i huden. När man sedan försöker fokusera på burken och inser att man har hela kinderna fulla med L’Oreal hårgelé.
Ungefär där undrar man varför man inte låg kvar i sängen och mornade sig en stund till.
Joråsåatte. I övrigt har det varit en fin dag.
>Samvetet
>Tidigare ikväll sprang jag omkring halvt hysterisk och rotade igenom hela huset efter snuttefilten till tvååringen. Sängarna, tvättkorgen, leksaksspisen, soffan. You name it. Detta samtidigt som jag med jämna mellanrum assisterade sexåringen som gjorde sin kvällsmacka. Mycket trött och sjukt stressad av lillebrors stårgråtande efter snuuuuutten. Han vägrade ju börja med vällingen (som han hela tiden höll i handen) innan snuuutten var återfunnen. Tillslut somnade han utan snutte och utan välling och med en mamma muttrandes många fula ord och med hjärtslag i takt med en programmerares tangentbordssmatter (dålig liknelse men nästan sann).
En halv minut efter att han somnat av ren utmattning hittade jag självklart den stackars snutten. Som lillebror snyggt och prydligt vikt ihop och lagt i sin lilla gula dagisryggsäck. Hade han inte varit så trött och så kanske han hade kunnat förmedla det. Hade jag inte varit så trött så hade jag kanske kunnat tänka ut det själv.
Jag smälter. Men mitt mammahjärta hoppas att han vaknar igen om ett stund så jag kan räcka honom vällingen och visa att snutten är återfunnen. Eller bara kramas lite. Och säga sov gott, jag älskar dig.
>Definiera “stor”
>Det är lite mycket citat nu, jag känner det, men jag måste bara få återge det här också. Sedan ska jag ta citatpaus. När barnen sparkade fotboll skulle pappa lägga sig i leken, på skoj såklart, och tog bollen. 2-åringen brusade genast upp och slet bollen ut händerna på pappa, med minst sagt magisterlikt tonfall.
Lillebror: NEJE! Du inte ha den! Bara killarna har den!
Storebror: Men Alve, pappa är ju också en kille.
Lillebror: Nä. Han är en sock kille!
Det är inte lätt att veta hur man skiljer storlek och ålder. Om man är gammal är man störst då och varför är inte gamla personer jättelånga?
Tjock var i detta fallet inte så väldigt träffande, men det var väldigt, väldigt roligt sagt. Åtminstone mamman och storebrorsan låg dubbelvikta av skratt fram till magknipgränsen.
>Kodspråk
>Sexåringen ligger med huvudet i mitt knä i soffan och vaknar till.
– Mamma? Nu sänder din magen en signal till din hjärna att du ska gå och laga lite frukost.
– Gör den?
– Den kurrade, typ. Så du ska nog göra som den säger.
>Ombytta roller (eller inte)
>Vi kör lite Spotify här. Vi vuxna. Lite bra musik får största disken att kännas fullt hanterbar. Barnen har inte alls förståelse för det. Barnen skriker SÄÄÄNK! Oavbrutet. Så minns jag inte att det var när jag var liten. Något måste ha ändrats på vägen.
Eller är det en generationsgrej det där med musik på hög volym? Skulle inte tro det. Det kan väl knappast vara något fel med vår musiksmak?
>Lyckoruset
>Jag skulle skrivit det igår, men det blev inte. Sedan skulle jag skrivit det i förmiddags men det blev inte av heller. Så jag skriver det nu, det där om löpningen.
Grejen är ju att jag fattat att den gör mig positiv, lugn, mer fokuserad och bunkrar tålamod så det räcker och blir över till en medelstor förskoleverksamhet (ok, nu överdrev jag kanske aningen). Men det jag kände igår, efter att ha knatat runt bland några tusen andra i Jönköping, var något nytt.
Som ett lyckorus. Borde kanske kalla det så istället. Lyckoruset.
>Gissa sången
>Morgontrudelutt från en en skönsjungande yrvaken tvååring:
– …Romeråååleg har ett rum en toppelin en macka sammaaans!
Vågar någon sig på en gissning?
>Jakten avslutad
>
Jakten på den perfekta vaxduken är till min stora lycka avslutad. Det positiva är att resultatet blev högt över förväntan. Det negativa är att priset blev detsamma.
>Humorklubbens vårmöte
>Kommer hem från en promenad med en god vän och möts av en strålande lycklig lillebror som fäktar ivrigt med armarna åt den gräsklippande pappan. Efter att med stor iver ha berättat för mig att pappa klipper gräset och att han ska klippa mera gräs, så blir lillebror plötsligt allvarligare.
Lillebror: Jag var ledsen efter pappa förut.
Jag: Oj, jaha. Gick du efter honom? Varför?
Lillebror: Han startar inte min gräsklippare. Då är jag ledsen.
Pappan: Men jag gjorde ju det sedan Alve!
Lillebror: Men jag ledsen då.
Jag (lätt flinande): Pappa är så gammal du vet, han kanske inte hör så bra.
Pappa (brett flinande): …och mamma spelar tydligen poker om sina morsdagspresenter!
Pappa kanske inte är riktigt så gammal ändå när jag tänker efter. Hur som helst så kan jag konstatera att årets gräsklippning kommer att bli en lika stor publiksuccé som förra sommaren.
>Hemlagad mamma
>
Tema hemlagat ikväll. Killarnas trasiga kläder har legat lite snyggt i en hög några dagar (milt räknat) och väntat på att kanske farmor ska komma förbi så jag kan be henne förbarma sig. Ett par sönderrivna jeans och ett par allvädersbyxor där spännet slitits loss. Men nu tog jag tag i det. Allvädersbyxorna är som nya och jeansen är kanske inte som nya men överlever minst en säsong till. Till min stora lycka så upptäckte jag snart att jag ju faktiskt kunde fixa det där själv. Eller, bättre upp, att det till och med var ganska kul.
Dagen till ära har jag även fyllt på tålamodstanken genom en löptur på berget. Kändes bättre än någonsin och både humöret och kroppen är lagade.
Jag är alldeles lugn. Och hel. Och stolt över att jag då och då fattar vad jag själv behöver.
PS. Kan inte låta bli att flina lite när jag läser ordet löptur i texten. Det låter så graciöst på något sätt. Löpning kanske inte är rätta ordet för vad jag har för mig egentligen. Kanske jogging, eller lufsning? Nåväl, känner mig i alla fall redo för Vårruset på tisdag kväll. Löpande eller lufsande.