>London. Typ.
>Mats fyllde 40 i onsdags och jag ville fira med en trip istället för en pryl. Så. Vi har spenderat tre underbara dagar i London. Ett beroendeframkallande London.
Mats fick välja vad han ville hitta på. När han istället för konsert, musikal eller annat, sa att han ville åka till Wimbeldon och kika lite så tyckte jag (om jag nu ska vara riktigt ärlig, och det ska man ju vara) att det lät lite knepigt. Ok, Wimbeldon är ju stort i sportsammanhang och så, men att åka dit när inte själva arrangemanget ens har börjat, det kändes som att dra tennisfebern till sin spets.
Men nej, han ville till Wimbeldon och utöver det bara vara. Tillsammans. Det blev tre dagar med många oväntade guldkorn, varav Wimbeldon och Wimbeldon Park utan tvekan var ett (eller två då)! Men ett annat guldkorn måste jag berätta lite mer om.
Ramsays at Claridges.
Fantastiska lillasyster ville gratulera Mats genom att boka in födelsedagsmiddagen på en “fin restaurang”. Hon sände ett mail med adress samt ps om att vi skulle undvika jeans och sneakers. Vi lydde och förstod varför när vi kom till den angivna adressen och såg höghattade vakter torna upp sig utanför den marmorklädda entrén.
Vad lillasyster inte visste var att exakt den restaurangen hade Mats läst om i guideboken innan vi åkte och skojat om hur man var tvungen att boka bord 3-6 månader i förväg för att kunna äta där. Det stämde ju inte riktigt kan vi konstatera så här i efterhand. Och tur var väl det.
Det var en upplevelse utöver det vanliga. I tre ljuvliga timmar med champagne som start, åt vi sex rätters meny med inte bara dessert, utan även pre dessert… och som avslutning kom de in med en liten kaka med ett tänt födelsedagsljus och texten Happy Birthday.
Personalen gled ljudlöst omkring i restaurangen och levererade varenda rätt som om den vore en nyförlöst perfekt liten bebis. Stoltheten över vad de hade skapat sken igenom fullständigt. Eller som tomtenissar på julafton. En liten nisse hälsade välkommen. En liten nisse tog jackorna, en liten nisse visade oss till bordet, en annan liten nisse kom med menyn, en liten nisse tog upp beställning, en liten nisse presenterade första rätten, en annan den andra och så vidare, och så vidare. Var och en med sin enda uppgift; en perfekt kväll för sina gäster. För oss.
Undrar om det var det som gjorde att de aldrig frågade om det smakade bra. Det har nog aldrig hänt på en restaurang innan. Alltid kommer ju någon och frågar om maten smakade ok. Men inte här. De visste väl redan.
Allt var perfekt. När man ser denne Mr Ramsay gorma åt kökspersonalen på tv, och sedan plötsligt får chansen att faktiskt äta på en av hans egna restauranger…. så undrar man om det inte är värt det. Skällandet alltså. Bara för att få känna sig som kung och drottning för en stund kanske.
Så tack älskade lillasyster för en oförglömlig kväll. Från djupet av våra hjärtan. Och magar.
>Käppar i hjulet
>Femton minuter innan avresan till flyget. Sagt hej till barnen, stängt väskorna. Då kommer lillebror studsande.
– Titta mamma! Boookar!
… med våra pass i handen. Som tydligen inte låg kvar i väskan längre. Ska bli spännande att se om något mer omorganiserats. I så fall får vi klara oss på kärlek, och en öl eller två.
>Tvärnit
>Hade en halvtimma över förut mellan kalasröj och tårtfix. Storebror hade kompis hemma och lillebror var med pappa och handlade… så jag gjorde mig en kopp kaffe och satte mig i solen.
Fyra minuter. I fyra ynka minuter lyckades jag sitta och tvångsnjuta. Under de fyra minuterna hann jag med att göra en milslång lista på vad jag kunde göra istället för att sitta i solen och dessutom hann jag analysera lite kring varför det kändes lite tomt när jag sitter där, ensam med en kopp. Att barnen blivit så stora så snabbt, och större blir de. Alves treårsdag igår och allt går för fort, eller åtminstone lite för fort för att man ska hinna stanna och se allt som händer hela tiden.
Och där satt jag och drack kaffe.
Nja. Kanske var det bara lite fel tillfälle för att en paus verkligen skulle kännas som en paus. Som att tvärnita mitt på motorvägen. Nästa gång väntar jag tills jag kommer ut på landsbygden innan jag softar.
Deal.
>Pirrig
>Imorgon är den stora dagen. Imorgon blir tvååringen en treåring. Som han längtat! Och jag tror jag längtar minst lika mycket. Innanför dörren till vardagsrummet står nu hans presenter och väntar på att det ska bli morgon. Till maj.
– Jag fyller år till maj, har han upprepat sisådär varannan dag ända sedan storebrors födelsedag i januari.
Så imorgon är det till maj. Och jag får se lillebror växa några extra millimeter när han får sin alldeles egna röda blänkande cykel. Och ett alldeles eget litet tennisracket, en miniatyr av brorsans. Och 14 noggrant utvalda puttekulor. Egna saker. Inte snodda från storebror.
Det är ett underbart pirr i magen som jag har nu. Bör kanske hålla en tumme eller två för att han inte blir livrädd och börjar gallskrika när vi väcker honom med våra hesa morgonstämmor.
>Sängkompisar
>Sitter uppkrupen i soffan med laptopen i knät och funderar på om jag har något att skriva om idag. Lillebror sover och Mats läser Håkan Bråkan för storebror inne i hans rum.
Så kommer Mats flinande ut från rummet. Till saken hör att nyligen tennisfrälsta storebror fått en barntennisracket idag. Ett alldeles eget. Lyckan är fullständig.
Mats kommer ut efter en liten stund och flinar. Valentin har tydligen dissat sin apa ikväll (apan med stort A) för tennisrackets skull. Han ska sova med sitt tennisrack. Det är jättesött på alla sätt och vis, och säkert lite mer bekvämt än de puttekulor (hur det nu stavas) som han sov med härom natten. Men det roligaste av allt är när Mats berättar att han också delade säng med betydelsefulla prylar när han var liten … och att han minns särskilt två.
Skridskor. Påsnörda.
>Lön för mödan
>I morse fick jag min blodtrycksdom. Frikänd! Eller ja, kanske inte för all framtid men med tanke på vilken hektisk dag jag hade framför mig så hade jag förväntat mig skyhögt blodtryck. Tvärtom så var de kanonbra och lägre än på länge.
Löpning är bra grejer. En vana jag förutsätter att jag inte kommer släppa igen.
>Tröst
>Sitter och jobbade sent ikväll när lillebror vaknar halvt hysterisk. Nej helt hysterisk. Han skriker utan att veta om det själv. Rädd och lite uppjagad av sin egen gråt. Drömde väl någonting som blev lite för stort, lite för högt och han fastnade där.
När jag slutligen lyckas lugna honom och nå igenom det där hysteriska genom att klappa mjukt, prata lugnt och lägga min kind mot hans. Säga att jag är precis bredvid och att allt är ok. Då känns allt så enkelt. Då finns allt tålamod i världen, för att laga en liten lillebror.
Och ännu lugnare blir jag när jag inser att jag låter, klappar och tröstar precis som min mamma gjorde när jag var liten.
>Obegripligt
>Efter att två dagar i rad grävt, öst, krattat, skyfflat och fixat med vår blivande uteplats, spenderade vi den här mysiga lördagseftermiddagen långt ifrån allt vad spadar heter – i Göteborg hos vänner. Framåt 21-tiden sätter vi oss i bilen för att åka tillbaka hem från Falköping igen. Med två trötta småkillar i baksätet.
Trodde vi ja.
För plötsligt kvicknar de minsann till och börja sjunga. Stundom vråla. “Jag vill ha en syyyynt farsan!” från Macken. Allt från Macken som man kan tänka sig (dock ej husvagnslåten tack och lov). Vi får även höra 2.100 olika varianter på “Bä bä vita lamm” som finns. Mest med orden prutt, fis och bajs i.
På något vis lyckas jag och Mats ändå kommunicera i framsätet. Tröttheten kan ha tagit ut sin rätt för vi konstaterar att den högljudda stämsången där bak är ganska underhållande. Under någon av de hundradels sekunder då man kan höra vad man tänker kommer vi hur som helst på att vi inte har något frukostbröd tills imorgon.
Hur jag i detta läget, mellan Mackensånger, bajssånger och “Mammaaaa! Lyssna på mig nuuu!”-utrop, kvittrande föreslår att vi kanske kan fixa scones istället – är helt obegripligt. Trevligt… men obergripligt.
Måste vara sjuk. Bäst jag sover.
Fotnot: Om jag uttryckt mig lite luddigt här, så i klartext: Hade jag agerat i enlighet med den trötthet jag kände i kroppen så borde jag förordat hotell. Roomservice. Eller möjligen inköp av Skogaholmslimpa imorgon bitti.
>Skulle tagit i trä…
>Citerar gårdagens blogginlägg (mitt eget dessvärre): “Familjelogistik har stor potential att bli en av mina finaste kvaliteter.” Just idag känns den meningen en smula fjärran.
Klockan 14.30, prick 14.30, knallar jag och barnen in på BVC för att gå igenom lillebrors treårsbesiktning. Har förberett honom på att här kan man vägas, mätas och pratas. Det gjorde den lille pratkvarnen inte på förra kontrollen nämligen. Då satt han med läpparna hårt sammanpressade under hela besöket. Så han har nu bestämt sig för att han ska visa att han kan säga sitt älskade rrrrr.
Efter en kvart i väntrummet börjar jag ana oråd och frågar en sköterska om vi möjligen har tagit fel på tiden. Hon hittar varken personal eller tider utan konstaterar att så måste vara fallet.
Ok. Tillbaka i bilen igen klickar jag mig direkt in i kalendern och ser genast att jag förväxlat tiderna. Bakom “Alve läkare” står även “OBS: Öron!” Fint. Återbesök för den gamla öroninflammationen var det ju. Vi har suttit en halvtimma på fel ställe. Ringer vårdcentralen istället och svamlar småstressat om hur vi är 30 minuter sena och på fel sjukhus. Lyckligtvis så har läkaren en lucka lite senare så vi är välkomna. Vi parkerar snart bilen vid sjukhus nummer två och promenerar raskt in på sjukhus nummer tre för att köpa mutfika till barnen (som faktiskt är vid förvånande gott mod med tanke på snurret). Efter 45 minuter har vi käkat var sin glass och dessutom förklarat för lillebror att det är ändrade planer. Vi ska inte alls vägas och mätas nu, utan nu ska doktorn kolla i örongen istället förstår du. Roligt va?!
Men så. Till sist. Några minuter senare hoppar en preppad lillebror stensäkert upp i läkarens stol. Med öroninstrument i örat sitter han som förstenad och utan att röra annat än de konstant leende läpparna deklarerar han för en leende läkare
– Jag är en duktig kille. Jag sitter stilla. Jag kan säga rrrrrrrrrrr åsså!
Jaha. 10 minuters öronkoll mynnade ut i två timmars irrande. Så det där jag hostade upp igår, om familjelogistik – det satte jag visst i halsen idag.
>Publikträning
>Det här har varit en halvt hysterisk dag. Av någon anledning skulle allt ske. Idag. Familjelogistik har stor potential att bli en av mina finaste kvaliteter. Det vill säga om alla kaosdagar fungerar som det gjort idag.
Att just tisdagar inte fungerar jättebra som matchdag för pappans korpentennis gick inte riktigt fram i planeringen, så självklart blev det nu tennistisdag för hela slanten. För pappan och sexåringen. Samma tid. Tenniskillarna fick med andra ord hängiven publik i egenskap av mig och lillebror. Och en påse humörmackor och saft.
Men när storebror spelat färdigt och sammanstrålade med en trött och sprallig lillebror alldeles för nära den pågående korpenmatchen, så var det läge att märka ut gränsen. Den där gränsen för vad som är ok eller inte ok. Eftersom inte klassikern “lugna ner dig” eller “sätt dig ner på bänken” fungerade så blev det bilfärd hemåt med lillebror.
Och här kom ett sån’t där mysigt tecken då en liten liten kille börjar bli en stor liten kille. Redan efter några minuter hade han accepterat läget. Att vi åkte hem för att han inte var lugn när de stora killarna spelade. Och han köpte det. Han satt där, hur stolt som helst och sammanfattade.
– Jag inte springa omkring på tennisen. Man måste vara lugn som mamma säger. Annars vi åker hem.
– Ja, precis så. Men om du vill kan du försöka igen nästa tisdag.
– Vi försöker nu mamma va?
– Nej, idag var du inte lugn. Nästa tisdag får du följa med igen.
– Då jag är jättelugn.
Tystnad.
– Och mamma? Man inte ropa pappa suuuger!
PS. For the record. Det var coola storebrorsan som flinande ropade “pappa du suuuger” vid något tillfälle där. Men allt snappas ju liksom upp. Allt.