>Aj då
>
Storebror lämnar snabbrapport över dagens dagisbravader, efter frågan om varför han har lånebyxor på sig:
– Lillebrorsan höll fast mig när jag höll i vattnet där uppe du vet. Han höll hårt och då ropade jag Neeej Alveeee! Men han höll hårt ändå i vattnet och sedan blev jag jätteblöt och jättearg. Då sa han hevette onge.
Jag gapar förvånat… och förskräckt och förnärmat. Storebror ser det och fortsätter tröstande.
– Men han menade nog inte hevette onge. Han menade nog förgrömmade onge du vet. För det kan han ju säga.
Mycket Emil blir det. På gott och ont.
>Som det ska vara
>Tänker inte skriva om hur fånigt det verkar med en helt drös dyngblöta familjer i regnkläder… skuttandes och sjungandes kring en lövklädd jättepinne. Det är en sliten vinkel.
Så jag kan skriva om hur mysigt det faktiskt är att knalla omkring en dag som denna. I lite spöregn, lite sol, lite blåst, och sedan lite regn igen. För det är ju så det är. Man firar midsommar med regnkläder på.
Eller hur sexåringen precis innan hemfärd beslutar sig för att köpa en anka i ankracet och vinner en jättekonstig stor puttekula. En puttekula som tydligen i det närmaste kan jämföras med en guldklimp. Och hur han i det ögonblicket glömmer allt vad regn och rusk heter och yrar hela vägen hem om hur underbart det är med midsommar.
Sedan ett värmande glas vin och lite grillat. Allt är som det ska vara, det känns tryggt.
>Inte hjärta
>Snart dags för nattning men någonting är annorlunda. Barnen är inne i vårt sovrum och leker. Vanligtvis brukar det innebära tjoande och skrikande och efter några minuter ett illtjut. Då har de förmodligen krockat eller så har någon av dem fått en kudde i huvudet. Eller något annat traumatiskt.
Men inte ikväll. De leker familj.
När jag smyger närmre och lyssnar, förstår jag att storebror bebis. Lillebror knallar omkring i rummet och lyfter på lite grejer och säger mumlande saker som Jag går ner i källaren en liten stund, Du gillar sörövare gubben? och Här får du en filt så du blir lite varm.
Det är dags för nattning, men jag har verkligen inte hjärta att avbryta det här underbara rollspelet. Eller samspelet.
Inte nu när potatisen tydligen serveras.
>Pappa-ekot
>Det har varit en oerhört intensiv mammavecka. Att pappan i dessa kristider har haft sanslöst mycket att göra på jobbet känns just nu som ett delikat problem så det kommer jag inte kommentera nämnvärt. Men att det råkar inträffa samtidigt som hans eget 40-årskalas med släkt och familj, som dagisavslutningen, tenniskvällen och farmors kalas… det är lite… ja, hur ska jag uttrycka det? Otur?
Allt blev väldigt bra i slutändan men hur som helst så har det blivit mycket mammande här hemma. Mamma till frukost, middag och nattning. Mamma till matsäck och bad, till lek och gräl. Mamma hit och mamma dit. Härligt men en smula intensivt. Återigen så inser jag hur ensamstående föräldrar är hjältar. Superhjältar. Enastående superhjältar.
Men ikväll var pappa hemma innan nattningen, så vi kunde äta tillsammans alla fyra. Det var efterlängtat. Vilket eko! Jag kunde bara luta mig tillbaka och njuta av deras ivriga surr och pappande.
Jag koncentrerade mig på att bara äta. Planerade den stundande jobbkvällen. Sorterade lite papper.
SPA i koncentrat skulle jag vilja påstå. Spädes 1+25. Minst.
>Tjuvlyssnat på barnen
>Tjuvlyssnar på barnen när de sitter och språkar i soffan. Mellan brottningsmatcher, polisjakter och kast med liten Play Dough. Men ändå. Nu satt de ju faktiskt stilla och pratade med varandra, så inte gick det att låta bli att lyssna:
Storebror: Jag ska leka med Anton snart.
Lillebror: Jaha du. Du leker med Anton idag?
Storebror: Näe, men idag ska jag leka med Melker.
Lillebror: Jaha du.
Paus.
Lillebror: Ska du leka med Simon också?
Storebror: Inte idag. Men en annan dag.
´
Paus.
Lillebror: Jag har en Hjalmar ja’!
Storebror: Kul hörrö!
Lillebror: Ja, jag gillar honom. Han är så busig!
Storebror: Också har du en Klara också.
Lillebror: Jaa du. Hon är ju så rolig!
Paus.
Lillebror (vrålande till mig): Mammaaa! Jag behöver ha en kalas!
>Barnens
>Lite oroad men mest road upptäcker jag att lillebror hittat en ny jargong. En jargong som speglar min. Jag hör min egen röst där någonstans i hans, när han sträcker sig fram och tar Pippi Långstrump-filmen ur min hand.
– Go’a lilla mamma. Nu tar jag den. Det är barnens film, du vet.
Nu står han och sorterar filmhögen vid sovrumsteven. I “mammas” hög ligger Wallander, Beck och Seinfeld än så länge. Macken verkar vara baaaarnens.
>Växtvärk
>
Lillebror är en hyfsat kaxig kille, men inte när det kommer till sångstund med dagis. Inte förrän ikväll. Nu satt han för första gången med de andra barnen och sjöng, trots att han såg mamma i publiken. Han var stolt som en tupp.
Med bestämda steg lämnade han mitt knä, Svamp-Bob och snuttefilten, tog storebror i armen och spatserade fram till de andra barnen. Under alla 313 kattsångerna satt han där, rakryggad på bänken och sjöng. Mötte min blick emellanåt med ett stort leende på läpparna. Ibland vinkade han, ibland blinkade han och nickade lite.
Det värker i mammahjärtat av kärlek när jag ser det. Hur den där lilla personen sitter där och bara växer.
>Förvånas
>Ibland förvånar jag mig själv. På gott och ont. Saken är den att jag plötsligt lyckas hålla mig lugn och fokuserad. Ju mer jag har kring mig.
Hit hör inte de tillfällen då vi försovit oss innan dagis och inget av barnen visar minsta tecken på att 1) samarbeta eller 2) klä på sig eller 3) sluta brottas. Hit hör heller inte en situation där vi är bortbjudna och ligger –20 minuter i tidsplaneringen. Så.
Men som nu, när vi ska fira fina Mats 40-årsdag tillsammans med släkten på lördag, håller jag mig förvånande lugn. Hela veckan har varit splittrad med massor av jobb, tennis, svärmors kalas samt dagisavslutning. Något 40-årsfirande har vi inte riktigt hunnit prata om. Inte förrän nu, när det sakta men säkert går upp för mig att vi kanske behöver ha lite fler bord. Och stolar. Porslin. Dukar?
Små detaljer som kommit bort.
Nu har de kommit fram. Men jag är fortfarande lika lugn. Det fixar sig imorgon?
Kanske bör jag även gå in på sjukvårdsrådgivningen imorgon, bara för säkerhets skull. Eller vågar jag hoppas på att detta fullständiga lugn är ett sundhetstecken?
Vi har hela kylen full med fläskfilé. Det är i alla fall en gott tecken om något.
>Skratta sig till sömns
>Pappan läste för sexåringen. När nattningen var avklarad och han kom ut från rummet frågade jag i förbifarten om boken var rolig. Fick ett litet referat:
– Jodå. Håkan Bråkan ville bli smartare.
– Mhm. Vad? Käkade han fisk då?
– Japp. Så han funderade lite på vilken fisk som var smartast och kom fram till att det måste var en arg fisk, eller tjurig. För han tycker att smarta personer alltid ser tjuriga ut.
– Så vad blev det då? Gädda?
– Nja. Han kollade alla fiskar men tyckte ingen passade, och kollade även de konstiga fyrkantiga fiskarna i frysdisken. Men så hittade han någon som hette SUR STRÖMMING.
– Haha! Och sedan?
– Sedan åt han inte fisk mer.
Håkan Bråkan böckerna i ett nötskal. Men det där med att “godnattsagan” ska varva ner… det konceptet faller. Men han somnar ju utan tvekan med ett leende på läpparna. Eller i fnissattack.
>Biljetter någon?
>Glömde. Om det är någon som ska åka till London inom de närmaste tre månaderna och landar på Stansted. Vi har två bussbiljetter in till Victoria Station som vi aldrig använde. Tjoa i kommentarsrutan eller sänd ett mail!