>Liten stor
>Jag har lite koncentrationssvårigheter en dag som denna; sexåringens sista dag på dagis. Ever. Det känns stort och konstigt. Lite sorgligt och samtidigt alldeles, alldeles fantastiskt. Om jag är så här blödig och oändligt stolt över honom nu så kommer jag ju vara en känslomässigt vrak när han är 18.
Bara att stålsätta sig. Förse oss med en gigantisk firartårta och en paket näsdukar.
Fan, livet är bra häftigt.
>Dagens visa
>Det är mycket Roy och Roger här hemma nu. Men jag delar gärna med mig:
>Hästlunch
>Om jag inte hade haft full sjå med att undvika att kissa på mig av skräck så hade jag tagit en bild på när jag på lunchen “hjälpte” min kompanjon att förflytta två hästar mellan två hagar idag.
Puh.
Uttrycket “ha nerverna utanpå kroppen” klarnade plötsligt. De är santlöst vackra djur där de böljar fram i hagen. Manen som flyger i vinden, solen skiner, rytmen av hovarna mot marken. Vackert, somrigt och idylliskt.
Det såg jag dock inte förrän jag stod tryggt på andra sidan staketet. Men jag växte allt någon millimeter bara av att ha genomfört uppgiften. En väldigt snålt tilltagen millimeter.
>Skulle ha sovit
>Nu skulle jag ha sovit i över två timmar. Om jag hade somnat när jag lade mig. Men det gjorde jag ju inte såklart. För jag skulle ju bara kolla det ena, och sedan det andra och sedan Beck på fyran. Beck, som jag inte såg heller för jag fastnade i Spotify.
Men jag behöver väl den där lugna stunden i skärmljuset. Bara jag ifred med resten av världen liksom.
>Roy och Roger is in da house
>
Alltså. Mina söner har fått dille på Macken (den gamla serien med Galenskaparna). Så sedan ett par dagar tillbaka så går de under namnen Roy och Roger. Lillebror är tydligen Roger.
När vi lämnar huset säger de “Hejdå Macken“. Rätt som det är ligger lillebror raklång på golvet, vilket enligt honom själv innebär att han lagar en bil (bilen idag utgjordes av en vit tvättkorg, se bilden). Eller så övar de på olika scener där någon av dem letar efter en viiit opel. Storebror försöker till exempel lära lillebror att säga “Det står en grå där borta, om du tvättar den riktigt hårt så kanske den blir vit“. De går inte jättebra. Än.
Vid frukostbordet i helgen satt de konstant och citerade Mackensnubbarna, så till den grad att de glömde bort att käka. Till slut fick jag nog och röt till ordentligt.
Jag (tvärarg): Nej Alve, nu räcker det!
Killarna (i kör): Inte Alve. ROOOOGER!
Nu har de även fått smak för Sällskapsresan. Kan ju bli intressant att se vad det för med sig.
>Vad händer?
>Chock 1:
– Wooohoo! Kläääääder!
Lillebror, när vi klev in på Lindex i förmiddags.
Chock 2:
– Du har rätt. Jag är ändå också trött.
Storebror, efter att jag sagt att vi inte kan spela Wii-bowling så sent på kvällen för att det är läggdags.
Chock 3:
21.20. Lämnar nattningen av lillebror för att kolla varför storebror låter irriterad inne i sitt rum. När jag kommer in sitter han mitt på golvet och försöker få in kudden i ett nytt påslakan. Han säger stolt:
– Det var ju länge sedan jag bytte den här. Så imorgon kväll kanske vi kan byta på täcket också.
Han blir så stor, storebror. Idag har han verkligen varit enorm. Jag finner inga ord. Eller nej, jag finner uppenbarligen massor av ord. Min enda teori för närvarande (förutom att han kanske helt enkelt blir större och klokare) är att han på något vis försöker ta ansvar. För att pappa varit begravd i jobb och inte kunnat vara hemma så mycket den senaste tiden. Lille älskade Valentin. Jag byter gärna dina påslakan ett tag till.
Lillebrors plötsliga jubel över klädaffärer har jag dock ingen direkt förklaring till. Än.
Värt att minnas. Hand i hand. Så fina.
>Publikens jubel
>Hemma med killarna idag. Måste fixa en massa saker som inte kan vänta. Försöker få ihop någon form av planering för jobbtid och fixartid och kommer fram till att det skulle kunna innefatta bussresa. Det brukar ju vara bejublat! Så jag utbrister glatt till treåringen:
– Alve! Vill du åka lite buss idag?
– Näh.
– Eh. Ok… vill du inte åka buss?
– Näh. Har redan gjort det. En annan dag.
Och så lägger han sin hand på min och klappar lite.
Nåväl. Får nog bli lite buss ändå men vi får hoppas att entusiasmen tilltar efter frukost.
>Måste förevigas
>
Det är något som är lite annorlunda. Efter att ha hoppat och dansat kring den numera vissnade, lite småledsna midsommarstången förflyttar de sig till sandlådan.
Jag lyssnar på avstånd. De berättar sagor för varandra, om dinosaurier som äter träd, om en sjörövare som tar leksaker och om Bella, vår hund som dog förra året. Sexåringens tredje eller fjärde saga handlar om hur Bella jagar katter. Tokiga, härliga kattgalna Bella. Jag sitter en bit ifrån och krattar planlöst runt i rabatten. Har ingen aning om vad det är jag rensar bort egentligen. Jag lyssnar mest… och myser.
De turas om att berätta. Nu är det din tur, säger lillebror och skiner med hela ansiktet, där de sitter i var sin ände av sandlådan och gräver. Och berättar. Umgås.
En underbar saga i sig. Eller tavla.
>Han är korrekt
>Mats har jobbat ofantligt mycket den senaste tiden. Nu när vi äntligen ses en stund sent på kvällen efter jobb (och även pubkväll), sitter jag och berättar om lite av varje för honom medan han äter sin McDonalds-middag… Och jag tänker inte på att jag samtidigt snor några (ganska många) strips ur påsen.
Men han försöker verkligen vara korrekt, min Mats.
Mats: Älskling. Om det nu är så att jag inte har ätit på femton timmar…
Jag: Oj…
Mats: Ja precis. Då känner jag att det är bara ANINGEN irriterande att du sitter och mosar i dig mina strips.
Jag (gapskratt): Oj, sorry…
Hm. Lite disträ där.
>Utsvävning?
>För ca 33 år sedan gick min mamma och min mormor in på Cams i Skövde och provade ut min mammas brudklänning. Idag gjorde jag och mamma samma sak, fast till mig då. Klumpen i magen försvann ganska snabbt när jag insåg att jag hittat helt rätt. Direkt.
Så nu har jag svävat på små rosa fluffiga fantastiska moln hela kvällen. Och visst svävat förbi både det ena och det andra. Som den stackars tvätthögen.
Äh. Tvätt är en världslig sak, som en mycket klok liten sexåring förmodligen sagt om han varit vaken.