>Slår Wii
>Den här leken slår lätt diverse Wii-spel utifrån både utövar- och åskådarperspektiv. Kan förslagsvis kallas något i stil med “Pricka kottar på brorsan” eller möjligen “Kast med liten kotte på liten bror”. Grejen är att man tydligen ska försöka träffa den där lintotten som tittar fram i hålen. Med kottar. När de små deltagarna väl enats om hur många liv stackaren som fick kottar i skallen skulle ha, var det bara att köra.
Själv höll jag mig till det prickande laget. Av ren självbevarelsedrift gissar jag.
>Dag två
>Lillebror vägrar acceptera att vi bor i en stuga så han propsar ständigt på att det antingen heter lekstuga eller tvättstuga. Inte bara stuga.
Tittar man inte upp (eller som i detta fallet ut) så missar man lätt lillebrors tappra försök att utnyttja tvättstugan på bästa sätt. Idag passade killen nämligen på att “tvätta” allt innehåll i sin resväska. Som tur är var kläderna bara blöta på låtsas, men det tog några sekunder innan jag med en lättnadens suck kom till den slutsatsen.
– Så mamma. Nu jag tvättat i tvättstugan.
Om någon, efter den här semestern, hör min son säga att han fått sova i tvättstugan… Ja. Han har väl fått göra det då. På sitt eget lilla vis. Han har till och med fått kolla på film och käka ostbågar i den här ypperliga tvättstugan.
>Sen saga
>- Men. Vi har ju semester. Vi kan väl ta sovmorgon?
Sexåringens svar på tal när jag ansåg det vara lite väl sent för godnattsaga ikväll. Så nog blev det ett kapitel ur Håkan Bråkan.
Goda argument ska funka, oavsett höjd på den som kommer med dem.
>Semesterenergi
>Bra dag. Pappa och morfar monterade upp nya skyltarna på byrån. Treåringen var hos mormor och klippte gräset (må låta litet men det är bland det största som kan hända just den treåringen just nu) och jag och sexåringen cyklade till Odenbadet och drog en massa varv i virvelbassängen och lite fler vändor (33 närmare bestämt) i vattenrutchkanan.
Trots en massa kul, och ingen dagslur gick det inte att få brorsorna i säng i tid. Det var minst sagt omöjligt. Jag gav upp när lillebror (efter välling och nattning och hela proceduren) kom spatserande ut ur sitt rum för säkert femte gången, men nu fullt påklädd… och klargjorde att vi från och med nu skulle kalla honom Oskar.
Jag råkade i ett svagt ögonblick nämna att man snart får börja packa för semester. Så de drog igång direkt:
Men herregud tänker ni, avbryt dem bara. Nja. Jag väntade en bra stund innan jag avbröt just den här “leken”:
Valentin lär lillebror hur man viker kläder. Så nu har de vikt ALLT som fanns inom räckhåll. Uppväger lätt en sen nattning, enligt mig.
>Tankeställare
>Igår hade jag en utmärkt dag. En mindre utmärkt eftermiddag. Den gick helt enkelt bara fel. Konstant. Skulle fixa lite ärenden i Skövde och kom iväg alldeles försent. Ilsken som ett bi.
Det sista jag ser innan jag lämnar Falköping är att bensinlampan lyser. Kul, tänkte jag. På 60 minuter skulle jag köra till Skövde, tanka i Skövde, lämna tillbaka ett par skor på Stadium och sedan köra ärenden. Vansinne med tanke på att det tar 35-40 minuter bara i resa och parkering. Tankning 10 minuter minst (eftersom JET självklart inte ligger centralt). Har man minsta möjliga hum om hur lång tid 60 minuter är, så inser man rätt snart att det inte fungerar.
ARG kör jag förbi centrum och mot JET. Kör fel två gånger för säkerhets skull och irritationen pyr. Nej den pyser. Den exploderar också, när jag några minuter senare står på JET och ägnar fem minuter bara till att få upp tanklocket. Medan jag inväntar full tank, skickar jag en rad till twitter om hur arg jag är. På allt. Och får snart till svar:
– @mariafalegard “tre djupa”, stort leende, fråga: vad är faktiskt BRA med detta? Aaaand of u go =)
Haha, tänker jag. Eller hur? Något bra? Skulle inte tro det. Och så avslutar jag tankningen och sätter mig i bilen igen för att åtminstone hinna hitta en parkering innan centrum stänger om fem minuter. Skitdag. Skit-Skövde.
Men väl på väg igen så börjar jag faktiskt tänka på vad som är bra. Det enda bra jag kan komma på just nu är att jag har träningsvärk, det betyder att jag tränat. Det är bra. Inget annat.
När jag inser hur töntigt mitt resonemang är så ljusnar världen lite. Hela situationen är ju komisk. Särskilt när jag konstaterar att centrum i Skövde har visst öppet till kl. 19. Inte 18.
Stadiumretur = CHECK. Samtliga ärenden = CHECK. Humör = CHECK. Slutet gott och dagens ros går till @DaMaAn.
>Genväg till sol
>En dag som denna när sommarvädret pendlar mellan sol och spöregn så hittar vi alla olika saker att fördriva tiden med. Treåringen har, enligt honom själv, har klippt lite genvägar. Tycker nog att det är ganska likt.
>Roy skräms
>Den här Roy och Roger-febern skrämmer lätt skiten ur en kvällstrött mamma. Det var väldigt lugnt och städat kring matbordet förut, för en gångs skull. Ända tills treåringen plötsligt skrek… och då menar jag verkligen SKREK:
– ROOOGER! HA’RU NÅ’N VIT OOOPEL DÄR BORTA HOS DEEEJ?!
Ok, när chocken lagt sig var det ju rätt kul. Och nästan lika kul att sexåringen svarade, liksom lite mumlande, med hela munnen full av ris:
– Nä, men jag har en grå… om du tvättar den så blir den…
Ja. Ni som jag kan nog svaret vid det här laget. Hejdå bloggen, vi ses i mörrn.
>Liten mamma stor gräsklippare
>Vi sitter på trappan till uteplatsen. Treåringen Alve klappar mig tröstande på huvudet, ger mig en kram och håller sedan hårt kring kring min nacke samtidigt som han säger;
– Sååå ja lilla mamma. Jag förstår du ledsen. Jag ska snart fixa lite mat till dig förstår du. Gillar du den gräsklipparen mamma?
– Va?
– Ja, den gula. Där. (Pekar på grannen som klipper gräset)
– Eh. Ja, den är ju fin.
– En så’n kan du köra när du blir stor, mamma. Nu är du ju inte stor.
– Jo, det är jag ju…
– Nej. Nu är du lite ledsen. Då är du liten kille. Bara stora killar får köra den gula gräsklipparen.
Någonstans där har han ju rätt. När man är lite nere känner man sig faktiskt ganska liten.
>En månads löprunda
>Sjukt egentligen. Mats har jobbat minst sagt intensivt någon månad nu. Vi har setts lite på kvällarna och lite på helgerna. Jobbtopp. Men tro mig, jag är den sista som tänker ha invändningar mot jobbtoppar. De är nödvändiga och ett delikat problem i dagsläget. Skillnaden är att jag kan ta med mig mina egna jobbtoppar hem till köksbordet efter att jag lagt barnen. Det kan tyvärr inte Mats.
Idag var dock han sista jobbdag innan fyra veckors semester.
Vid själva tanken på att vi snart har honom tillbaka, släppte jag nog alla bollar samtidigt. Alla bollar som jag jonglerat med och hållt i luften de här veckorna. Och blev bara trött.
Konstigt egentligen hur kroppen och sinnet fungerar. Att man liksom inte känner efter riktigt när man inte har någon anledning och inget val. Man bara kör. Inte funderar jag väl på om jag är trött eller ej efter 1 km av löprundan om jag vet att jag ska springa 5? Inte förrän jag närmar mig mål kanske.
Jag sände idag ett vänligt “Nej, men tack ändå” till min mamma som svar på SMS-frågan om hon skulle passa barnen så jag kunde springa en sväng. Jag orkade inte. Ville bara sitta och tycka synd om mig själv och kolla när treåringen klippte gräset med en jätteplastlarv (inte fy skam det heller). Men det måste vara en förmåga mammor har. Att kunna läsa mellan raderna i ett litet, litet SMS att jag grävde ner mig idag. För 20 minuter efter att jag klickat på sänd, stod hon framför mig i trädgården med sitt goa leende, varma kramar och kloka ord.
Så att jag kunde springa de där sista metrarna i alla fall.
Nu är ordningen återställd. Sambo tillbaka, barn överlyckliga och fyra veckors semester väntar. Nu är vi hela igen. Puh.
>Snoppförfrågan
>Jag: Godnatt Alve, sov gott.
Alve: Har du ingen snopp, mamma?
Jag: Nej du, det har jag inte.
Alve: Nähä. Då vår vi nog ta och köpa en till dig.
Jag: Tack, men jag behöver nog ingen. Jag är nöjd ändå.
Alve: Nähä. Okej då.
Jag: Godnatt, sov nu.
Precis när jag ska stänga dörren till rummet ropar han igen.
Alve: Men du, mamma!
Jag: Ja?
Alve: Du får säga till då. Om du vill ha en. Så fixar vi det!
Omtänksam treåring det där. Fixar det mesta liksom.