>Tepaus
>Min sexåring blir stor imorgon. Större. Skolstor. Jag känner mig lite ofokuserad och lite luddig i mina tankar. Skolan. Det är så fint. Han kommer att lära sig allt i skolan. Han ska börja med att lära sig skriva S säger han. Nu gör han små vassa blixtar eftersom de mjuka böjarna är för svåra.
– Böjarna kommer nog sen, jag ser ju vad det står ändå, säger jag.
– Det ska vara böjar, säger Valentin, så jag måste nog lära mig det. Sedan ska jag lära mig hur grejer funkar också. Typ värme. Och engelska.
Efter böjarna i S är det tidsmässig raksträcka ända till studenten. Vips så står man väl där med blommor och champagne och undrar var den lille pojken tog vägen.
Nej, jag behöver lite förströelse. Något som skingrar tankarna. Har för första gången shoppat loss på Second Hand. En gul tekanna. 15 kr. Köpte även en “När, var, hur – 2003” som kanske kunde vara rolig för Valentin att ha när han blir 30 och bryr sig om vad som hände i världen året när han föddes. Men så kom jag hem och upptäckte att den handlade om 2001 och 2002. “Detta hände i världen två år innan jag föddes”. Själva idén tappar lite.
Ni förstår. Bäst jag återgår till att vara en stolt men lite förvirrad skolbarnsförälder. Här och nu. Det är jag ganska bra på.
>Skolstart i smyg
>Det längtas här. Efter skolstarten. Och ikväll har sexåringen frågat om ALLT. Han har frågat vad en fjärdedel är och hur man gör tre fjärdedelar. Han har frågat om hur man känner att det smakar beskt och var på tungan som man känner det i så fall. Han har frågat hur man förstorar en cirkel och om man kan räkna en genväg… och så vidare, och så vidare, och… ja.
Själv har jag betalat räkningar men samtidigt (med hjälp av min gode vän Google) försökt att svara på det mesta. Utom det med cirkeln. För arbetsskadad som jag är, går det väl knappast att svara att man drar i hörnmarkeringen och håller nere Shift.
Där med skolstarten kan bli ganska intressant. För alla.
>Som man shoppar…
>Vissa grunder borde jag ha lärt mig under mina sex år som morsa. Varav tre av dem som tvåbarnsmorsa. Pojkmorsa. Men dagar som idag undrar jag ju.
Sexåringen ska på piratkalas på fredag. Lysande idé och det tycker ju lillebror också, så när vi idag besökte leksaksaffären för att införskaffa något pirataktigt så var det en självklarhet att även lillebror skulle få det.
Ka-ching. En mammapoäng.
Storebror väljer ett piratset innehållande en liten silvrig värja och en ögonlapp (eller vad det nu kan heta). Lillebror väljer ett mjukt svärd, modell större. Alla är nöjda med sina val och knallar ut ur butiken med var sin påse.
Väl i bilen börjar det mulna lite i baksätet. Lillebror vill hålla lite i silvervärjan. Håller, tittar och lämnar motvilligt tillbaka. På garageuppfarten hemma har molnen bytts mot svagt muller och lillebror har nu insett att hans svärd är mjukare. Klumpigare. Tråkigare och inte lika glansigt. Och storebror har en ögonlapp! En ögonlapp! Gaaah!
Ka-ching. Där rök den poängen.
Så brakade ovädret loss. Skrik, gråt och och öronbedövande tjut.
– Mammaaaa! Han tar mitt sväääärd! Han har ett eeeeget!
– Mammaaaa! Ja inte ha den!!! Den är shiiiitsväääärd! Jag vill ha sammaaaa! Mammaaaaa!
Sju minuter tog det innan jag fick nog. Efter ytterligare sju minuter var vi (det vill säga en vansinnigt ilsken mamma och två smått chockade barn) tillbaka i leksaksaffären med kvitto och mjukissvärd och bytte mot en exakt likadan förpackning som storebror hade.
Fred på jorden. Förutom dessa fjorton minuter har dagen varit strålande.
Piraterna. När stormen lagt sig.
>Sexårsslang?
>Storebror, 6 år, har kompisen hemma och de sitter och spelar Super Mario Galaxy. Och småpratar lite med varandra. Eller nå’t.
– E du allvarliiig?
– Grumt!
– Fett me knas e de du!
– Aaa. Allvarligt.
– Aaa. Snacka!
Hm. Undrar hur det låter om några år?
>Mobilmys
>För ett tag sedan slogs jag av mobilens självklarhet. Oavsett tid och plats.
Läggdags i militärtältet. Lite kallt, men ombonat. En lykta lyste lite från taket. Det doftade gräs och lite klädkammare om min sovsäck. Precis som jag minns det från när jag sov i tält sist – för ganska länge sedan nu.
Identiskt. Så när som på en sak. Lampan hade fått uppbackning av displayljus. Här och var lyste det svagt från mobilskärmarna.
Samma fenomen, men med större effekt, tog över Ullevi i lördags när ett tiotusental fyrkantiga “tändare” förevigade popdrottningen.
Vackert. På sitt sätt.
>Räknar iskallt
>Så. Nu har jag använt större delen av kvällen till att sortera prylar, leksaker, kläder och diverse odefinierbara föremål (dock oumbärliga enligt sexåringen).
Jag räknar iskallt med att denna kraftansträngning gör att vi 1) Kommer upp i tid imorgon och 2) Att vi kommer till dagis i tid samt 3) Att jag kommer i tid till jobbet istället för att, som idag, flåsa fram och tillbaka mellan dagis, fritids och huset för att jag lämnat väskor och regnkläder på fel ställen.
Ja, så får det bli.
>Intervallträning
>Jag kan inte ha varit riktigt vaken när jag skrev att det var härligt med oväsen. Men jag kände det. Då. Några timmar senare kände jag inte riktigt på samma sätt.
Grejen är att det där som grabbarna håller på med just nu är lite svårt att definiera. De skrattar hysteriskt i någon minut, sedan brottas de, någon gråter eller skriker. Sedan skrattar de igen. Fnissar. Springer en sväng. Sedan utbrott. Gapskratt. Sammanbrott. Benbrott. Nej, inte det. Än.
Men det skulle inte förvåna mig.
Jag vill ändå påstå, oavsett hur snurrigt det är just nu, att det är ett ganska smart sätt att tålamodsträna oss föräldrar. I intervaller.
>Glädjetjut
>Om någon där ute behöver få kontakt med mig idag rekommenderar jag starkt det skrivna ordet. Sol. Lediga barn. Bollar.
Volymen är öronbedövande. Men det är ganska enkelt att njuta av den, bara man vant sig vid ringandet i öronen.
Det är som med glädjetårar.
>Energikick
>Tar ett djupt andetag. Hämtar lillebror efter första dagisdagen efter semestern. Han har inte sovit. Aj då, tänker jag. Kanske ska jag strunta i att åka till Skara och prova byxor. Barnens bröllopsbyxor som måste läggas upp eller ner eller ut eller in… eller något sån’t.
Storebror är ganska trött han också efter att ha spenderat dagen med mig och med kompis och med massor av nya idéer som han vill sälja till mina kunder säger han (jag återkommer om detta, påminn mig).
Men jag tänker att brorsorna förmodligen inte kommer att vara piggare någon annan dag heller. Så vi åker.
30 minuter senare parkerar vi utanför klädbutiken. Då har storebror passat på att sova de sista fem, så han är ännu tröttare.
Djupt andetag igen. Dörr upp. Barn in.
Men vad händer? De svävar in i butiken, strålar med hela ansiktet och deklarerar vänligt för kvinnan i butiken att vi ska prova byxor. Oj vad roligt, säger hon och skyndar in i spegelhörnet. Hon som jag anar att den här positiva uppsynen gäller det att vårda ömt. Den kan ju rasa.
Men icke. De klär om. De snurrar runt, skrattar mot spegeln och tindrar med sina underbara ögon. Tindrar mot varandra och mot mig.
Att komma ihåg: Tindrande barn. Bröllopskläder. Det har skett. Nu är jag åter fulladdad för en tids coachning i mästerskapen i trots.
>Aldrig bajs.
>
Precis innan bilden togs sa han:
– Mamma. Man får inte äta bajs, eller hur? Nu vet du det. Nu du looovar mig det. Aldrig, aldrig.
Och jag lovade.