>Imponerande undanflykt
>Jag frågade sexåringen (som just då var fullt koncentrerad på Super Mario Galaxy) om han ville skriva ett grattiskort till morfar. Hans förklaring till varför han inte kunde det, imponerade dock.
– Nej, det går inte. För jag är inte så bra på att skriva G. Och om jag skriver G du vet och så kanske jag snurrar på det och då blir det ett e. Då kommer det ju stå typ eTTGRIS. Så det är typ bäst att du skriver det.
Okej. Vi säger väl så då.
>Livets goda
>Snorig och usel ligger jag nedbäddad i soffan och avnjuter kvällens Guitar Hero-konsert med två lintottar till brorsor som trummisar. Storebror guidar vant lillebror. Visar honom hur han ska hålla. Försöker förklara för honom att man inte kan spela Wii mer än en timma för då kan man få fyrkantiga ögon… och att en timme blir det om man räknar till 60, 60 gånger. Lillebror ser smått besvärad ut, räknar för säkerhets skull bara till tolv och trummar stolt vidare.
Synen av de där två får mig att bli alldeles varm i själen och jag utbrister;
– Valentin, vilken tur att jag har fått just er, som är det finaste på jorden.
Då tittar han tillbaka på mig och skiner upp med hela ansiktet.
– …och att det finns fredagar. Det är fint.
Kids och fredagar. Där har vi det.
>Svinbra
>
Någonting är annorlunda. Har nämligen ägnat kvällen åt att sy gardiner. Det har visserligen hänt förr, men jag har nu sytt gardiner samma dag som jag köpt tyget. Det har aldrig hänt förr. Någonsin. Samma år möjligen.
Och de hänger på plats.
Måste vara något fel. Kan det vara svininfluensa?
>Framtidsdrömmar
>
>Bröllopsfixaren
>
Jodå. Nu har lillebror gått igenom alla detaljer med kyrkovaktmästare Marianne. De verkade överens i huvudsak, utom möjligen huruvida den roliga rampen (upp mot altardelen) skulle monteras bort eller ej.
Den går bort. Hur jättejättehögt och jättejätteskoj den än låter när man springer jättejättefort på den.
>Impad av sifferminne
>Sexåringen vill maila till en kompis. Utmärkt idé, om vi haft någon mailadress till kompisen i fråga. Men nej. Plötsligt ser han skräckslagen ut och utbrister:
– Men aaah! Mamma, var är mina jeans, du vet de med hål på knät. De som du tycker är lite för korta?!
– Eh. Vet inte? Vad ska du med dem till?
– Jag måste bara ha dem. Jag har lagt en lapp i fickan en dag.
– Ok. De kanske ligger i ditt rum. Vet du när du hade dem sist?
Han suckar ljudligt.
– Näh. Skit också.
– Vad var det för lapp då?
– En lapp med B:s telefonnummer var det. Som fröken skrev.
– Aj då. Men det står säkert i klasslistan.
– Ja, men jag vet redan vad det stod. Typ xxx xx.
– Vad? Menar du allvar att du kommer ihåg det?
15 sekunder senare går vi in på hitta.se och skriver in numret som han rabblat. Stämmer alldeles utmärkt.
Det där sifferminnet har han nog dessvärre inte ärvt från mig.
>Värsta grejen
>Jag vågar påstå att detta kan vara den värsta “leksaken” någonsin. Fast det värsta är egentligen att han inte är ensam. Runt om i vårt hus finns hans polare utspridda och de ger sig till känna när man minst anar det, och mest hatar det.
För det är inte jättekul att plötsligt se den skymta där i ögonvrån, på badrumsgolvet, när man nyvaket snurrar in på toaletten på morgonen. Eller på sängkanten när man går och läggar sig.
Eller. Någon. Annan. Stans.
>Fel men rätt
>Jag har en hel del (icke jobbrelaterat) som behöver ordnas i veckan som kommer. Småsaker egentligen, men de är många. Så jag gjorde som jag brukar, jag öppnade lilla Things och skrev en lista. Listorna är fantastiska, särskilt när de börjar bli fulla med kryss!
Men ikväll fick det motsatt effekt. När jag skrev ner allt, ALLT, så var det visst väldigt mycket mer än jag väntat mig.
Positivt är dock att allt som snurrade runt i skallen innan, nu kan snurra bäst det vill i laptopen medan jag unnar mig en god natts sömn.
>Jobbcoachen
>Plötsligt märker jag hur effektivt det blivit att jobba hemifrån. Han sitter i mitt knä och trycker på enter när jag säger till. Och sedan på shift när jag säger till. Däremellan bläddrar han frenetiskt i min gamla kalender och gör en liten anteckning här och en liten kråka där. Men tydligen så är han inte så mycket för pauser, den där lillbossen.
– Nej du Alve, nu måste jag nog ta en macka, vi måste snart hämta Valle i skolan.
– Stopp! Vi jobbar faktiskt nu. Du får äta sen du.
Som sagt. Det är inte bara sexåringen som växer.
>Nu är det gjort
>Nu är det igång. Skollivet. Från och med nu och kanske 12-15 år framåt. Men ett finare välkomnande kunde han väl knappast fått. Lite blödig i mammahjärtat var jag redan innan och det blev väl inte direkt lättare när fröken Lillemor, efter att ha ringt i klockan, ställde sig i entrén och hälsade på alla barn… en efter en.
Och nu snackar vi inte “hej hej” och ett leende. Nej, det var något helt annat. Jag stod precis bakom min sexåring och såg frökens snälla ögon och klara blick när hon böjde sig ner och tog sexåringen i hand.
– Hej Valentin, välkommen till skolan.
Nu ska jag börja med att lära mig några små rutinprylar; 1) Utflyktsdag varje måndag = matsäck. 2) Gympa varje onsdag samt 2) Kalla inte lillebrors väska för dagisväska. Kan få obehagliga (läs: öronbedövande) konsekvenser.
Jag har verkligen en jättefin bild på dem framifrån, men nej. Valentin hade mycket klara direktiv om att just den här bilden skulle med. Skolväskorna. Storebror packade ner en blyertspenna, pennvässare och linjal.
Lillebror körde överlevnadsmodellen; en nalle, två dockor, en tröja och en gammal träbit.