>Djurparken
>Jag berättade ju igår om att vi numera har en vandrande djurpark hemma. Att lillebror släpar runt på sina älskade små djur var han än går. Oftast så går han uppenbarligen till min säng för där brukar de samlas allihop. Djuren.
Men ikväll tyckte jag ändå att uppslutningen var lite tunnare än tidigare, så kanske ser vi en ny trend här. En trend där djuren hellre hänger i lillebrors rum, även när lillebror gör det.
Jag fann nämligen bara 2 hästar, 1 Triceratops (vassa horn, han är stammis tyvärr), 2 grisar, 2 kossor, 4 väldigt små dinosaurier, 1 väldigt litet avbrutet dinosaurieben, 1 giraff, 1 noshörning, 1 liten noshörning, 1 jätteliten noshörning och 4 pinnar i varierande storlekar (djurparkskäk, mycket viktigt).
Och ett rosa lasersvärd.
>Tidaholmsskräcken
>Sexåringen och jag bollar lite idéer kring en kommande utflykt med mormor och vi kommer in på Barnens Hus.
– Ja, Barnens Hus i Tidaholm. Där har ni ju varit med dagis väl?
– Nej (irriterad)! Jag vill inte åka till TIDAHOLM, jag vill åka till ett Barnens Hus som ligger i SVERIGE!
Vet inte vad Tidahom gjort honom för ont, men jag är då minsann alldeles oskyldig.
>Nytändning
>Har ikväll städat treåringens rum. Eller nja, rättare sagt så har jag sorterat hans tusentals mycket små leksaker. Så att det blev så där strukturerat som jag tror och inbillar mig att alla andra familjer har det i sina barnrum. Jämt.
Nu har vi det (också). I alla fall i något dygn eller två.
Efter att flitigt ha sorterat alla prylar i en handfull backar ropade jag stolt på lillebror för att presentera den fina ordningen. Han brukar vanligtvis bli väldigt glad när jag har städat i hans rum. Så där glad så att, om den glädjeyttringen kommit från en vuxen, hade man tagit det för extrem ironi. Hur som helst, han brukar alltså bli lycklig.
Men den här kvällen var det lite annorlunda. Jag visade honom först billådan, järnvägslådan och legolådan och han nickade intresserat och glittrade med ögonen, klappade mig på benet och sa att jag var duktig och att det var jättejättefint. Så långt var allt som vanligt. Men så kom vi till plastbacken med alla djur i. Lillebror har många djur och det blir oerhört många djur när samlar dem allihop på ett ställe. Precis det upptäckte han också.
– Men wooooooooow! Sitt va’ månna djuuuur! Ja’ måste… um… Mamma? Du, jag måste nog ha dom… fast…
Här började han frenetiskt rota i plastbacken bland giraffer, hästar, höns och tigrar, samtidigt som han började trippa lite lätt på stället. Det fotarbetet hade platsat på vilken tennisplan som helst kan jag meddela. Han fyllde hela famnen med djur och jag började ana att blåsan också var full för nu stod han nästan och småhoppade framför den gröna IKEA-backen, med en smärre djurpark i famnen.
– Alve, du är kissnödig va?
– Jaaaaaaa! Hjäääälp! ropade han, rusade ut ur rummet och lämnade liksom ett litet spår av olika små leksaksdjur efter sig.
I över en timma satt han sedan uppkrupen i min säng med gissningsvis halva innehållet i djurlådan omkring sig. Kollade på en film med dem. Klappade lite på dem, pratade lite med dem. Matade dem lite med pinnar (tyvärr inte på riktigt, det hade varit ett juste sätt att minska lagerhållningen av pinnar och grenar i det här huset).
Att han kom och satte sig vid matbordet över huvud taget den här kvällen, är ett litet under. Att han dessutom klämde i sig en halv hamburgare är ett större. Och själv är han ett mirakel i sig.
Det är sådana här tillfällen då till och med jag kan tycka att städning är ganska ok.
Säg hej till publiken; Stora kossan, lilla kossan, lilla noshörningen, grisen och herr Triceratops. Med reservation för eventuella felaktiga namn.
>Minnesanteckning
>Storebror och lillebror sitter mitt på vardagsrumsgolvet med var sin trasig bil. Bilar som de själva plockat i sär, för att kunna leka att de lagar dem.
De småpratar, skrattar lite, fnissar lite. Sedan kör någon av dem en sväng, bara för att upptäcka att bilen nog måste lagas lite till.
Höstsolen skiner in genom persiennerna och ner på golvet där de sitter så det glittrar lite i deras ljusa hårsvall.
De kallar varandra för saker som pysen, polarn och grabben.
Ska göra mig en kopp kaffe, slå mig ner på en armlängds avstånd och pränta in den här bilden i minnet.
>Stanna jorden
>Inte för att jag vill hoppa av, absolut inte. Jag vill bara hinna fatta vilken stor cykel det står i vår hall. Så om jag stannar lite nu kanske det inte blir en lika stor chock när det plötsligt handlar om moppe.
>En dag som denna
>En dag som denna borde man skriva upp. Att den varit bra alltså. Effektiv. Allt, inklusive morgonhumöret hos undertecknad och familjens två lintottar, har varit på topp.
Vi var till och med i tid till alla ställen vi nu skulle vara tid till. Detta trots följande två favoritkommentarer precis när vi, påklädda och klara, var på väg ut genom dörren.
– Mamma, jag behöver bajsa!
– Å ja me!
Som sagt. Det funkade ändå, så jag grämer mig lite över att jag inte köpte någon trisslott idag.
>Kvällens fynd
>Så, alltså. Att gå och lägga sig på kvällen är ju hur spännande som helst. Fynden idag, instoppade under mitt täcke, bestod av: En sten, två pinnar, en barkbit samt Ice Age-mammuten Manny. Detta var för övrigt ett förhålladevis litet fynd om man jämför med genomsnittet.
>Lappmorsa
>Bara några månader har gått men jag har redan accepterat lappsystemet i sonens skola. I skolvärlden i allmänhet. Så utan lapp blir jag genast lite handfallen.
Jag: Har du kollat om ni skulle vara med på den där skoljoggen imorgon, eller klassjoggen? Fick du någon lapp om det idag?
Valle: Vi ska vara med och ha på oss typ gympakläder men långärmat och långa byxor och tröja och jacka. För att man inte ska frysa. Och sen ska vi ha med vanliga kläder i en väska och handduk och vi ska typ gå… Fast man får springa om man vill. Och man ska ha på sig det där långärmade direkt på morgonen, du vet när vi kommer till skolan.
Jag: Ok bra, men du har inte fått någon…
Valle: Näh! Ingen lapp sa jag juh!
Lappar känns faktiskt överflödiga här. Verkar glasklart.
>Morgondipp
>Imorse dippade yngste sonen av någon anledning. Rejält. Men i vanliga fall hjälper min enda väl beprövade och fungerande taktik – att möta kaos med lugn. Men inte i morse. Lillebror hade helt enkelt bestämt sig för att gå emot mig och han gav sig inte. Hur lugn och harmonisk jag än var. Hur tyst jag än pratade eller hur enkelt jag än löste hans hastigt uppfunna “problem”. Som att han tappade snutten så att den inte längre var vikt på rätt sätt. Som att han hade fel byxor på sig, eller att jag bar honom på fel sätt. Eller inte bar honom alls. Inte knäppte jackan hela vägen upp tillräckligt sakta och inte borstade tänderna i nederkäken innan överkäken. Ja. Ni är med mig på mönstret här.
Det fanns ingenting jag kunde gjort annorlunda helt enkelt. För det hade också varit fel.
Hur som helst så slutade det med att han, gallskrikandes i bak på cykeln, vart alldeles ursinnig för att jag INTE var arg på honom. Och där sprack min starkaste kaostaktik med besked.
>Har aldrig varit
>Har aldrig varit någon friluftsmänniska. Blad, kryp och skog har aldrig tilltalat mig särskilt mycket – jag gillar astfalt, byggnader och torg. Jag gillar tidtabeller och gatunät, arkitektur och rörelse.
En regnig, blåsig och iskall söndagmorgon drar jag på mig värmeställ och regnställ och packar kaffe och kanelbullar för att följa med yngste sonen till Knytte (Friluftsfrämjandets grupp för småknattar 3–5 år ca). I en och en halv timmas regn och rusk strosar jag omkring i skogen med en ganska frusen men tapper lillebror, fikar, samlar pinnar och kollar på mossa. Och jag tycker det är skitmysigt.
När skedde den här förändringen? Kanske har den kommit smygande de senaste åren, i takt med att spindelskräcken avtagit.
Därmed inte sagt att jag ogillar astfalt.