Skratta eller gråta
>Dagens ska-jag-skratta-eller-gråta-situation utspelades för en stund sedan, mitt i bullbaket då storebror plötsligt skriker högt från sin pall vid köksbänken. Bredvid honom står en nöjd lillebror, som precis smetat in armarna, magen och håret med… vetemjöl.
Precis när jag ska rusa fram och säga honom ett sanningens ord, vänder han sig om med ett bländande leende på läpparna och utbrister:
– Så! Det är superhjältkräm!
Vi skrattade. Det kunde liksom inte hjälpas.
Bekännelse
>Idag har jag gjort det. Jag har ringt Tomten. Och förklarat högt och tydligt att lillebror kanske inte är så intresserad av julklapparna men att jag kanske kan ringa igen om han skärper till sig.
Just snyggt.
Men vaddå. Ibland har nöden ingen lag. Och jag och lillebror var nog helt överens om det mesta i kanske femton minuter efter det samtalet. Alltid något.
FOTNOT Tomtens telefonnummer finns inlagt i varje förälders mobiltelefon. Tyvärr kan inte barnen se det eller ringa det för Tomten har kodat så att bara mammor och pappor kommer igenom.
Om lurar
>Om lillebror sover på dagis så är det för att han behöver det. Då. Ibland sovs det, ibland inte. Vissa veckor sovs det flera dagar och vissa veckor inte alls. Och det har inte fallit mig in att be fröknarna att på något sätt avstyra honom från att somna.
För visst är det viktigare att han hämtar andan när han behöver – och orkar ha roligt även under eftermiddagarna på dagis. Det är viktigast. Inte att han somnar en viss bestämd tid när vi väl kommer hem och äntligen får ses lite. Så tänker jag.
Men.
Jag ljuger om jag säger att jag inte njuter lite precis nu. När lillebror somnade halv sju (storebror åtta) och jag nu sitter i ett tyst och lugnt hus och filosoferar.
Därmed inte sagt att jag ändrat min grundinställning. Nehejdå. Sov ni älskade ungar, medan ni har möjligheten.
Vardagslycka
>Sexåringen jublar. Idag kom lappen. Om att han fått en tid för undersökning hos tandläkaren. Som han har längtat!
Själv har jag lite svårt att förstå tjusningen. Kan det vara klistermärkena som gör det?
Fast i och för sig. Just nu kan jag ju bara glädjas. Det är ju inte mitt tandläkarbesök.
Matkritikern
>Vi har käkat lasagne ikväll. Sexåringen bar undan sin tallrik men kvar på lasagnetallriken låg en spridda skurar med köttfärs. Någon meter från bordet stannade han plötsligt och sa med myndig stämma…
– Du mamma. Jag menar typ inget dumt nu eller så. Du ser, det ligger typ lite köttfärs kvar här? Jag tänkte att nästa gång kanske du kan blanda in något annat. Typ någon annan sås eller så. Så kanske det blir lite godare. Jag gillade typ inte den så himla mycket. Bara så du vet nu då.
Onekligen dagens sötaste (och som tur är enda) förolämpning.
Ge mig en valium
>Eller kanske inte förresten, för jag har tydligen fått kläm på det där med att räkna till tio. Som igår kväll till exempel, då vi hade besök av sexåringens gudföräldrar och deras dotter.
Efter 15 minuter inser jag att alla är ganska trötta. Eller rättare sagt mina barn är väldigt trötta och förmodligen väldigt hungriga. Lillebror är fullständigt oregerlig… ett tillstånd som sakta men säkert övergår i ren jävelskap mot storebror som troligtvis försöker värja sig. Jag skriver troligtvis eftersom jag lagade mat när detta hände och kunde bara höra själva reaktionerna på lite håll. Som “Aaaaaajeeee!” och “AAAAAAAAAAAAAAAAAJEEEEEEEEEEEE” och sedan gråt.
Här slutar det med att de slår varandra var sin gång. Lillebror som börjar och sedan storebror som tillslut inte kan annat än att ge igen. Så de placeras vänligt men bestämt (mest bestämt) i var sitt rum. Var sin ringhörna. Ringhörnor i samband med syskongräl är inte direkt kända för att vara statiska så jag töjer efter en stund lillebrors hörn till vår sovrums-tv och Bambifilmen. Storebror är i det läget ledsen och arg för att vi inte har en TREDJE tv som han kan kolla på, själv. Suck. Han ropar men håller på att tappa rösten så det låter mer som ett hest väsande. Lillebrors rop från andra sidan huset är av modell mistlur.
Så där emellan ringhörnorna, med små nedslag vid spisen, rör jag mig under ytterligare några minuter. Och det går upp för mig att jag är kolugn. Hade denna situation uppstått för ett par år sedan hade mitt blodtryck stuckit iväg all världens väg.
Avtrubbad eller immun. Eller så har jag blivit berikad med en ofantlig lång stubin. Bra whatever.
>Ge mig en order
>Jag måste bara få skriva av mig lite. Oftast gör jag det för att reda ut saker och ting för mig själv. Brukar vara ett fungerande koncept så jag gör ett försök. Med svinis.
Så. Idag kom lappen från skolan angående den stundande eventuella vaccinationen. ERBJUDANDET om vaccination. Vi kan inte råda till vilket beslut du ska fatta men antingen dör du av svinis eller så dör du av sprutan. Sjuk blir du kanske i vilket fall. Typ.
Jag hade inte kännt mig så handlingsförlamad om det handlat bara om mig. Men nu ska jag bestämma åt mina barn om något som jag inte vet något om. Jag ska försöka kryssa ja eller nej på den där lappen med förankring i ett informationsflöde som till största delen skett från löpsedlar och kvällstidningsrubriker. Omöjliga att stänga av. Omöjliga att blunda för. För hur mycket jag än försöker så KAN jag inte blunda för att det står att en liten treåring dött i svininfluensan. Oavsett vem som skrivit det och oavsett vad omständigheterna är. Det skär i hjärtat.
Om ändå en enad läkarkår hade varit tydlig och sagt åt mig vad jag ska göra, men så är ju långt ifrån läget. För de vet ju inte heller. Helt plötsligt så hör man om läkare som inte tänker vaccinera sin egen familj, och nästa rekommenderar alla att vaccineras för de eventuella riskerna är då rakt inte värre än de som kommer med den traditionella influensasprutan. Och en vän säger jajjemen, självklart ska vi vaccineras, nästa säger blankt nej. Och som grädden på moset deklarerar Schweiz att varken barn, ungdomar, gravida eller äldre ska ta vaccinet. Ok, då kan jag ju ta sprutan då, men det är inte det som ger mig beslutsångest. Det är ju ungarna. Jag vill känna att jag kan ta ett klokt beslut men det går inte. Det är lotteri.
Bortsett om man själv blir dålig (av spruta eller svininfluensa, spelar ingen roll) så vill jag ju självklart inte att någon annan som riskerar att dö av smittan får den från oss.
Så kommer lilla lappen. Ja eller nej. Och jag skriver av mig lite för att reda ut nystanet. Det hjälpte inte ett dugg.
Och för första gången sedan jag blev mamma önskar jag att barnen var vuxna och kunde ta egna beslut.
>Älskade kaos
>Idag har varit en mycket konstig dag. Eller konstig morgon.
1. Jag vaknade själv, utan att mobilen larmade.
2. Jag steg upp kl. 06.00, själv.
3. Jag var själv inne i badrummet, tvättade mig och borstade tänderna.
4. Jag hann välja bland olika kläder.
5. Jag hann lägga tillbaka de kläder som jag inte valde, i garderoben igen.
6. Jag knäppte igång kaffemaskingen (glömde visserligen att dricka kaffe men ändå, den var igång).
7. Jag hittade alla saker jag skulle få med mig.
8. Jag kom ihåg att packa ner laddkabeln till laptopen.
9. Jag kom ihåg att packa ner laddkabeln till mobilen.
10. Jag kom ihåg att packa ner matlådan.
11. Jag körde i snigelfart till jobbet och hann både dricka lite kaffe och jobba i över en timma innan morgonmötet…
men…
12. Jag saknade mina yrväder sjukt mycket.
Kaosmornarna är lättare att se med glimten i ögat när man får lite avstånd.
PS. Och japp, nu är kaoskids tillbaka från farmor och mormor… och lillebror kom precis på att han var trött och lade sig ner på golvet för att skrika en stund, men vad gör väl det? Jag har fulladdade mammabatterier och ett bokpaket från Adlibris.
>Vem snor?
>Valentin, sex år, har fått nya fina lampor till sin cykel. Nya, värsta grymma, coola lamporna. Du vet. Det var stort imorse när han för första gången fick cykla med dem monterade på cykeln i höstmörkret. Visserligen kom han underfund med att det var lite väl ljust för lampor just då, så han stängde av dem för att spara batterierna. Men ändå.
Så stannar han till med cykeln för att vänta in mig och lillebror som promenerar en bit bakom… slinter i höstlöven och välter. En lampa krossas smärtsamt rakt mot astfalten och tårarna väller fram i Valentins nyss så lyckliga ögon. Vi konstaterar snart att det inte går att laga lampan eftersom plexiglaset i fram gått sönder och plastkåpan på ovansidan är krossad… men att han ju har en kvar. En cool lampa finns ju kvar i fram.
Han blir lite gladare och faktiskt nöjd med att båda inte krossades mot marken.
Men fem minuter senare, när vi når cykelställen vid skolan, säger jag liksom i förbifarten
– Plocka bort lampan också och lägg den i din väska, Valle.
– Varför?
– För att någon kan… hm…
– Vaddå, ta den? Vem då?
– Nja… En del fattar helt enkelt inte vad som är fel.
– Vem? Inga skolbarn väl? Och inga föräldrar?
Fan, vad bitter jag känner mig i det läget. Budbäraren som måste hinta om att världen är rätt orättvis, utan anledning. Det är helt absurt att jag ska behöva stå och säga till en sexåring att han ska ta med sig sin cykelbelysning in i väskan för att någon kan ta den. Patetiskt och obehagligt. Han har ju inte blivit av med något än men med en liten knapptryckning så är ju lampan väck. Bara för att det går, inte för att det är något ekonomiskt värde i den. Men för Valentin är det ett värde som blev ännu verkligare stunden innan då den ena lampan gick i tusen bitar. När jag möter den lille sexåringens blick ser jag att han funderar lika mycket som jag.
– Jag tar med den in då, säger han och öppnar väskan. Så kommer det inte vatten i batterierna om det börjar regna i alla fall.
Skönt. Där kändes verkligheten med ens varm och snäll igen. Vi kör på den.
>LAOL Liten Alves Ordlista
>Inte lätt att förstå allt, alltid.
– Får ja’ spela mamma?
– Jaaa, ok det går bra.
– Får ja’ det?!
– Japp, en liten stund då. Vad ska du spela?
– Oi-yaoo tio-waow
– Vad, sa du?
– Oi-yaoo tio-waow!
– Men Alve, jag förstår inte riktigt vad du menar?
– OI-YAOO TIO-WAOW!
Här rycker storebror in och översätter åt denne annars ganska välartikulerade treåring;
– Men åh! Han säger ju Guitar Hero juh!
Och hur? HUR skulle jag kunna höra det?