>Mormor äger
>Jo, så är det, enligt en jublande Valentin. För mormor har köpt julkalendrar till två lyckliga pojkar. Eller en lycklig pojke i alla fall. Den yngre av dem hade lite svårt att förstå varför man bara ska öppna en lucka, och varför i helsicke man var tvungen att öppna just den luckan. Så han kör ett eget system och väljer en varje dag säger han. Åtminstone för nu.
Efter att ha sett dagens premiär av den ständigt omdiskuterade och kritiserade årliga julkalendern, kan jag konstatera att nu aldrig blir förr. Att det inte är inne med dämpade färger och gulliga röster och söta små troll. Nej, nej. Det är superhjältar högt och lågt och det är superkrafter och rädda-världen-situationer hela tiden.
Men så inser jag att det är självklart. För som världen ser ut idag (i jämförelse med förr) behövs superhjältar och superkrafter. Det behövs ett jävlar anamma hos barnen och en självklar inställning av att inget är omöjligt. Ut och rädda världen bara!
Sagovärldar är söta och gulliga i all sin prakt, men det är bara att inse att det var då. Nu är nu. Nu är det superhjälttider. Stundvis ganska underhållande sådana.
Så nu sitter jag här och instruerar barnen hur man öppnar julkalendrar, för det är i alla fall som det alltid har varit.
Mormor, som sagt, du äger.
>Slutsnoozat
>Snooze är idiotiskt. Vilket påfund. Att spontant ge sig själv tillåtelse att slumra en stund till när man egentligen skulle gå upp. Att istället för att sova på riktigt i kanske femton eller trettio minuter till, välja att hacka sig igenom den sista snutten sömn man får den morgonen.
Både jag och Mats ställer våra klockor med en stunds snoozemariginal, men nu får det vara slut med det. Sådana här becksvarta, regniga mornar märker man ingen skillnad om klockan är fem eller halv åtta. Man känner ingen skillnad om man snoozat tre eller sex gånger, men desto mer när man tillslut vaknar till så pass att man upptäcker att klockan är på tok för mycket för att ens ett springerlopp till dagis i pyjamas ska kunna reparera skadan.
Vuxna människor. Hålla på på detta viset. Skärpning. Nu.
Nu ställer jag klockan på exakt 06.30. För det är exakt då jag behöver gå upp för att i lugn och ro hinna få koll på barnen, frukosten, väskorna och morgonfriden.
Snarkar’n
Igår var vi i Jönköping och julklappsshoppade. Bland annat.
– Du älskling… var ska jag ställa snarksprayen?
– Vaddå (flinar)? Du menar väl inte att jag snarkar.
– Nä, just det.
– Du däremot, ojojoj!
– Eller hur?
– Ja, vad är det annars som låter när du sover?
– Du.
Uppföljning av snarkspraytestet kommer eventuellt, beroende på två saker. 1) Om föremålet för testet väljer att testa. 2) Om jag känner att resultatet är det minsta läsvärde i.
>Skitväder
>Det finns många anledningar till varför det skulle lätta med lite snö just nu. För när man kommer till fritids på eftermiddagarna får ordet skitväder plötsligt en allt för uppenbar innebörd.
Men det finns ju alltid någon som tjänar lite extra julpengar på att vi kör tvättmaskinen varm här.
Julklappsplanen
>Jag har en liten funderare till sexåring. Han funderar ofta på hur han ska lösa saker och ting. Som det där med julklappar till exempel.
Efter att ha skrivit sin femte proppfulla önskelista, varav jag bara fått se två, börjar jag blir lite smått orolig över hur förväntningarna ser ut inför julafton. Så jag förklarar att man kan önska sig hur mycket saker som helst men att det ju inte går att få allt som man vill ha. Jag vet att han vet. Men jag blir osäker när jag ser hur de där stora blå ögonen glittrar av upprymdhet. Men det visar sig ju förstås att han har en plan där också.
– Men du, mamma. Det är ju därför som jag lämnar önskelistorna till tomten juh! Då behöver ni inte köpa mycket saker, för tomtenissarna gör ju alla julklappar i verkstaden. Typ. Det är skitsmart.
På något sätt så hade det gjort saken lite enklare om han verkligen genomskådat tomten i år. Men bara för mig. För honom är det enklare än någonsin för tomten har hittills fått mail, brev samt personligen överlämnad önskelista.
Och snart kommer nog även reprisen från förra året, att älskade ungen lite diskret letar igenom min mobil efter telefonnumret.
Jultecken
>Nu har julen börjat. Åtminstone lite grann, för idag var jag och mamma iväg på julmässa i Sägnernas hus. Kollade på jultomtar, provsmakade glögg, åt julsmörgås och drack julmust i värmen från en öppen spis och till ljudet av julmusik.
Och det ligger en pepparkaksdeg i kylen som jag får nalla av. Det är sådana saker som är tjusningen med att vara vuxen. Att man själv kan bestämma om det är värt att få lite ont i magen för att man nallar av pepparkaksdegen. Det är alltid värt det.
Sist men inte minst. Sonen har nu skrivit tre proppfulla önskelistor som ska överlämnas till tomten på söndag kl. 15. Tur är väl det för listorna blir bara längre och längre och till 90% består de tv-spel eller tv-spelkonsoller. Resten är tack och lov legobyggsatser (Star Wars och Indiana Jones).
Tiden fram till jul får gärna gå hur långsamt som helst, så man hinner njuta av ljusen och lussekatterna, men med tanke på de växande önskelistorna här hemma, så kan tiden fram till söndagens tomtedate gärna rusa.
En förälders skräck
>Det finns en oerhört fin blogg om en oerhört fin familj, som bland annat består av en liten kille som heter Abbe. Den måste läsas. Nu.
Idag skrev Abbes pappa om något gripande och skrämmande. Att på avstånd se sina barn bli illa behandlade. Den känsla som beskrivs här är nog varje förälders mardröm, oavsett omständigheter.
Lämnar ordet till Heja Abbe idag. Läs här.
Kärleksfullt glassbad
>Ikväll blev en ovanlig och speciell kväll. Vi var av någon anledning helt i fas och kl. 18 hade vi ätit middag och diskat undan. Barnen satte sig för att kolla Scooby Doo och jag kröp ner i ett varmt bad. Det har jag inte gjort väldigt länge. Efter några minuter tittar treåringen in genom badrumsdörren… med en pinnglass i handen.
– Ä de okej om ja tar den här mamma?
– Hmm (smått oförmögen att orka protestera), ja ok. Det är ok. Fråga Valentin om han vill ha också.
– Ok.
Sedan går det någon minut till och plötsligt kommer lintotten tillbaka. Nu med en glass till i handen.
– Ja tänkte du ska ha en också. Så du får de lite muuusigt i badet.
Så räcker han fram en päronsplit till mig och sätter sig på pallen bredvid badkaret. Sedan sitter han där och småpratar och frågar vad jag gjort på jobbet idag. Om jag lekt något roligt på min dator, och om jag har ätit någon god mat. Han ler med hela ansiktet och klappar mig på kinden. Han säger att jag är snäll och att jag får komma på hans kalas.
Den där lilla stunden kommer jag att rista in i mammahjärtat.
Och så var det det där med tomten
Förra vintern började jag så smått skymta slutet för tomteeran för vår sexåring. Jag har inte tänkt så mycket mer på det men idag förstod jag att tomten i högsta grad finns. Och nissarna. På Nordpolen. För här har skrivits önskelistor på löpande band.
Ikväll skjutsade jag den sprittande snart-sjuåringen till en postlåda så att han kunde posta en av sina önskelistor (han garderar nämligen lite).
– Mamma, hur kommer brevbäraren till Nordpolen egentligen?
– Nja. Jag vet inte. Han kanske inte behöver åka dit. Breven kanske blir hämtade.
– Jaaa! Just det! Så måste det vara! Nissarna kommer och hämtar breven!
– Ja, det är ju lite smidigare.
Tystnad.
– Men mamma, hur får de ur breven ur brevlådorna då?
– Alla tror ju olika saker, men jag gissar att nissarna inte hämtar breven i brevlådorna, utan på postkontoret. När de är sorterade. Då kan de ju plocka upp den stora högen som det står Tomten på.
Tystnad.
– Men… mamma? Går inte larmet då?
– Larmet?
– Jaaa, du vet, typ om nissarna går in på postkontoret. De har ju ingen kod och sån’t… Men DU! Tomten kanske messar koden till alla tomtenissarna, så att de kan komma in. Det gör han nog, eller hur!?
Nu vet ni. Tomten goes mobile. Nu är det bara en tidsfråga innan han börjar Twittra också.
Seriesnattare i farten
>Jag har den senaste veckan funderat över, nej jag har varit irriterad över, hur vår trådlösa telefon kan vara borta. Puts väck.
I ett uppgivet tillstånd ringde jag till och med till Telia och bad dem att koppla om vårt hemnummer till min mobil, så att vi åtminstone skulle kunna svara om någon ringde.
Men för fem minuter sedan kom den fram. Jag röjde på bänken i badrummet och där låg den, snyggt och prydligt inlindad i en ren liten handduk. Under en trave med barnkläder.
Nu vill jag ju på inget sätt beskylla någon särskild för brottet. Men om vi säger så här; jag har letat i varenda legolåda, briospis och leksaksgarage. Utan resultat.
Och jag känner viss oro över att se hur gärningsmannen i detta läge väljer att bryta mönstret. Jag som precis trodde jag lärt mig läsa det gamla.