Lavakulor
>
Sönerna har hittat röda julgranskulor i en gammal låda. Eller förlåt mig, LAVAKULOR (mycket viktigt). Dessa hängs upp i granens nedre regioner med stor koncentration. Plötsligt upptäcker sjuåringen att några inte är lika blanka som de andra.
– Varför är den så’n? Liksom lite… du vet… eh…?
– Matt?
– Vaddå matt?
– Ja det heter “matt” när den inte är glansig.
Så håller jag upp en blank och en matt kula så han kan jämföra.
– Ahaa! Typ bromsblankig. För typ broms kan ju inte blanka tror jag. Som guld du vet.
Ja, kanske ungefär så.
Bloggterapi
>Jag har alltid skrivit dagbok, så länge jag kan minnas, men när jag startade bloggen så blev dagboksskrivandet automatiskt glesare. Grejen är att båda varianterna egentligen fyller samma funktion. Jag får skriva av mig när jag känner något, men skillnaden ligger i vad jag skriver.
Läser jag mina gamla dagböcker (om vi bortser från de tidiga versionerna där jag mest var olyckligt kär i någon eller tyckte att skolmaten var äcklig) så blir jag ganska deprimerad. De har fungerat som någon form av ventil för mig. Så där står bara en massa ledsamheter, ilska eller frustration.
Men så blir jag sittande och klickar runt på bloggen, och upptäcker plötsligt att jag sitter och småfnissar. För här har jag inte skrivit när jag varit ledsen eller arg, besviken eller deprimerad. Här skriver jag när jag vill minnas roliga saker eller när det hänt något speciellt. Eller när jag bara tänker på något särskilt.
Jag har uppenbarligen lärt mig att prata om varför jag är arg eller ledsen och därmed behöver jag inte pränta ner skiten i dagböckerna längre. Här har jag liksom gallrat fram de roliga minnena.
Mitt nyårslöfte (om jag hade sysslat med sån’t) vore således; fortsätta med det jag gör, vara precis som jag är och blogga vidare, för det gör mig glad.
Dagen efter dagen D
>Nej, tänkte jag förut. Jag har inget att skriva om för vi har ju inte gjort någonting. Barnen har gått i myskläder (läs: pyjamas) i stort sett hela dagen. Jag klädde mig, men bara för att jag skulle ut på en långpromenad i kylan. Vi har varit så lediga vi kan vara med andra ord.
I doften och värmen från öppna spisen har här ätits julmatsrester, julgodisrester (förutom av lillebror då för han käkar bara frukt, i kollosala mängder), lekts med lego, kladdats med lera, kollats på film och sist men inte minst så har det spelats Wii. Guitar Hero Metallica. Vilken tidsslukare!
Vips var klockan halv nio och vi hade inte ens funderat på varken kvällsmat eller nattning.
Tiden går fort när man har roligt. Eller ledigt.
Dagen innan
>Dagen innan julafton är aldrig riktigt som den ska. Eller jo, det är väl precis vad den här. Den är lite flamsig och sprättig, lite spänd och lite stirrig.
Vi klarade oss ganska fint genom julgodisbaksdelen. Eller väldigt fint. Allt flöt på och vi har nu så mycket julgodis så jag gissar att vi egentligen skulle kunna stå oss till nästa jul.
Men dagens senare del blev mindre lugn. Vi hade till exelmpel en glasvas i sovrummet, med cirka en liter Bornholmssand i (finaste vita timglassanden). Som minne av vår förlovning.
Jag skriver “hade”.
Någon tyckte det var kul att sprida ut den över sovrumsgolvet, och åka skridskor i den. Sanden. Jag kan ju därmed lugnt konstatera att eventuella hot om att “tomten inte kommer med julklappar om man inte är snäll” är hopplöst urvattnade och effektlösa.
Avsurning
>Sur lördag. Ingenting har gått min väg. Iskallt ute och vackert, visst, men orkade inte promenera med barnen och handla och vi hade ingen bil. Anledning till självömkan bara det. Kämpade med käk som barnen inte åt. Jo, de började käka när jag ledsnade och började stöka undan alltihop igen. Innan dess hade de fullt upp med att springa på toa eller sjunga, trolla och gestikulera.
Hunden har kissat både här och var, trots regelbunden rastning. Och lillebror hämtar, så snart han ser en liten kissfläck, rena handdukar och ska torka med. Med andra ord luktar hela tvättkorgen (och därmed badrummet) hundkiss.
Jag har tappat ett rått ägg på pappelinamattan.
Allt lego i stora legoväskan har luftats på vardagsrumsgolvet i två omgångar idag. Helt ok. Lego ska lekas med. Men det är inte helt ok när man barfota trampar på de pyttesmå bitarna.
Det har tydligen varit brottningsmatch i sovrummet också. För den (för en gångs skull) omsorgsfullt bäddade sängen såg man inte mer av än själva madrassen av.
Men. Om jag nu skulle ta och gräva fram det positiva:
Barnen åt ju tillslut. Visst, det tog ju tid, men vi hade ju ingen tid att passa. De satt hand i hand och kollade julkalendern på min dator. De gick själva ner i källaren, letade reda på bilmattan och släpade upp den för att leka. Utan bråk, bara kärlek. De hjälpte till att duka undan och vi har turats om att släppa ut kisshunden. Storebror duschade själv innan läggdags och avslutade med att trolla för mig ur hans nya trolleribok. Lillebror lät tillslut bli handduksskåpet och mannen svängde hem med grejer från ICA så vi har god frukost imorgon.
Och foppatofflor förhindrar smärta från pyttesmå legobitar.
Slutligen har jag förklarat för barnen att om jag säger dumma saker när jag är arg, menar jag det inte. Men att jag alltid menar det när jag säger att jag älskar dem. Vilket jag gör. Oavsett hur rosenrasande jag än är. Den biten förstod de, tack och lov. Där var vi rörande överens för första gången på hela dagen.
Nu går jag och knyter mig och imorgon kommer allt att vara annorlunda. Jag kommer att vara soliga mamman med det soliga humöret. För det smittar bestämt.
Älskade unge
>Fredag kväll. Har precis nattat lillebror och håller på att röja undan efter klipporgien i köket när storebror kommer smygande och meddelar att han gjort en överraskning till mig. I soffan. Om en liten, liten stund.
När jag några minuter senare knallar bort till soffan ligger han nerkrupen under filten och har bäddat till mig i sitt knä.
– Jag tänkte att du kunde få lägga dig och vila lite i mitt knä. Så att bebisen får vara stilla en liten stund, vill du det? Du vet. Så du blir alldeles lugn.
Åh, älskade unge. Det finns inget i hela världen jag hellre vill just nu än att ligga på din nallekudde i ditt knä. Och vara din mamma.
Klipptid!
>Tänk så roligt barnen kan ha med sax och papper. Och tänk så roligt jag ska ha när jag sopar upp resterna av fredagsnöjet sedan. Kan nästan inte bärga mig! Eller så kan jag det.
Ollväder
>Samtal vid middagsbordet en iskall kväll i december.
– Så, var ni på Musikskolan idag eller?
– Japp.
– Var det inte jättekallt att promenera dit?
– Jooo! Det var sviinkallt. Och jag fick en läxa.
– Läxa?
– Ja, jag skulle säga till min mamma att ge mig mera kläder.
– Oj, var det så kallt, men du hade ju fleecen under?
– Ja men jag vill ha oll.
– Oll?
– Japp. Jag behöver ha värsta ollvantarna och oll i overallen.
Här är jag väldigt nära fnissanfall, men håller mig som den periodvis goda mor jag är.
– Ja, ska det vara så här kallt så tror jag vi behöver fixa en ny overall.
– Ja, och ollsockar. Och kanske oll i mössan och kanske UTANPÅ overallen också. Och i sockarna. Och ollskor! Finns det typ?
Ok. De har tydligen diskuterat ull i skolan idag.
Applemamman
>Han känner mig väldigt väl, sexåringen. Tänk att man kan bli tårögd av en promenadteckning och ett litet Apple. Go’a unge.
Jag längst till höger med gosig tröja och Valentin går bredvid mig.
Julejuice
>
Första gången käkade jag oliver. Andra gången var det kött och lättfil (dock inte nödvändigtvis i kombination).
Och den här gången, i väntan på lite snöflingor, vinterstämning och julskinka (hög tid nu), så kör jag Branflakes och lättmjölk för hela slanten. Och svindyr men underbart god juice.
Enkelspårigt kanske, men låt oss skylla på gravidnoja. Förhållandevis hälsosam sådan.