Vardagkväll igen
>Efter två roliga jobb-, dagis- och skoldagar börjar det visa sig att vardagen är igång. Till exempel genom att alla (man, barn och hund) stensover klockan halv nio på kvällen. Själv sitter jag, gissningsvis lika trött, uppkrupen i tv-soffan. Vill liksom njuta en liten stund av att ha fjärrkontroll, filtar och hela huset lite för mig själv. Men så inser jag att jag är för trött för att ens resa mig och hämta den där fjärrkontrollen.
Så nu sitter jag och kisar mot ett halvtaskigt mäklarprogram på åttan. Oförmögen att orka byta kanal.
Så vi säger väl så. Natti natti.
Vardagsdags
>Jag har gjort ett tappert försök att underlätta vardagens återkomst i våra liv imorgon bitti. Jag har 1) Ställt klockan, visst ganska självklart 2) Packat barnens väskor och lagt fram kläder 3) Lagt fram mina egna kläder 4) Lokaliserat nycklar, plånbok och och 5) Blandat klart vällingen till lillebror och ställt i kylen.
Ja jösses. I vanliga fall brukar jag bara köra punkt 1 och ibland 5. Resterande brukar liksom lösa sig, om än med andan i halsen.
Storebror hade dock en extra uppmaning som han vänligt men bestämt förmedlade efter att vi läst kvällens Sune-kapitel;
– Du mamma. Tänk nu på att du kanske inte ska ligga på magen när du somnar.
– Magen?
– Ja. Då kanske du klämmer bebisen vet du. Mot ryggen liksom.
– Ah! Nej, det ska jag inte göra.
– Du får ligga på sidan eller så får du ha magen typ mot taket. Det kanske funkar eller?
Med den underbara omtanken i bakhuvudet kommer jag nu slumra in (utan att blippa mer på mobil eller dator) och vakna pigg och alert imorgon. Med batterierna fulladdade inför en rolig vår. Jojo.
Slördag
>Det är sådär konstigt tyst här. Lillebror är hos mormor och morfar, storebror hos kompisen och mannen spelar bowlingmatch. Jag lyckas inte ta mig för någonting alls. Pyjamas och filt framför Nyhetsmorgon.
Men om jag tänker efter lite så känns det helt rätt. Mer mystid åt mammorna!
Vardagslycka 2.0
>Vår julgran är officiellt avliden. Den rasade hastigt mot slutet och skulle ikväll plockats ner och kanske mött sitt öde i den ständigt varma kaminen. Men icke.
Jag har istället ägnat kvällen till att 1) natta treåring som vägrat somna och 2) letat halvt ihjäl mig efter sjuåringens Bakugankulor. Eller rättare sagt hela burken med Bakugankulorna i. Den fanns ingenstans. Vi letade överallt på golven, bakom soffor och på bord, i fönster och på hyllor, i skåp och i alla lillebrors leksakslådor (där hamnar nämligen våra saker ganska ofta).
Men nej.
Sjuåringens ansiktsuttryck blev allt mer uppgivet men vi letade tappert vidare. Till och med på ställen som vi redan letat på, bara för att. Bara för att liksom hålla lågan uppe.
Skulle tro att det enda stället vi inte kollade var under sängen, storebrors säng. Där stod nämligen två lekbackar (som vi däremot kollade i) och en resväska. Så i min enfald tänkte jag att nej, där innanför kan den ju ändå inte vara.
Efter nattningen kom ett lyckosamt sms-tips från lillebrors gudpappa, som var en i gänget fikagäster i förmiddags. Jag smög in i det då nedsläckta barnrummet och trevade under sängen. Och där var den ju.
Försiktigt ställde jag ner Bakuganburken på kudden bredvid den slumrande storebrorsan. Han kan inte ha sovit särskilt hårt, för han kikade yrvaket upp på mig med ett trött men lyckligt leende. Att påstå att storebrors ögon lyste upp hela rummet vore en underdrift.
Vardagslycka när den är som bäst. Slog nog den här med hästlängder.
Godnattsång
Pappa får spel?
>
Har varit en skön Trettondagsafton med sväng till Fivlered, en sväng till Floby och en sväng ner i diket. Det sistnämnda är som tur är en kort och inte alls så spännande historia. Men att få möte på en mycket, mycket smal vinterväg är inte det ultimata.
Men det ultimata är följande. Vi kan ha hittat det. Pappaspelet (se här). Ni vet, spelet som pappan, alias vinnarskallen, roas av (läs: “nog kan vinna i”). Vinnarskallen tyckte spelet i fråga var så trevligt att vi andra (fyra barn och tre vuxna) fick tjata skavsår i öronen på honom för att engagera sig i pizzabeställningen. Har sällan hänt.
Spelet heter Wii Sports Resort. Storebror har i och för sig inte provat så mycket ännu. Kanske lika bra att pappsen får lite försprång. För husfridens skull.
Graviditetstecken
>Det känns fortfarande lite overkligt det här med knyttet i magen. Mest för att jag inte känner något ännu utan bara är allmänt… fluffig?
Men så finner jag mig själv storgråtandes till En värsting till syster. Nunnefilmen. Whoopie-filmen. Ja, herregud.
Är inte det ett graviditetstecken som heter duga?
Tungvrickar’n
>När man är tre år är det inte alltid som alla bokstäver och ord kommer ut som de ska ur munnen. Som ordet sjörövare.
– Schwöiiiwöö…!
– Ja! Nästan Alve!
– NEJE!
– Jo försök igen.
– Wöischöwai… sörwörijar… wöschöö… MÄH! DUMMA MUN!
Mitt 00-tal
>För att effektivisera sammanfattningen lite av århundradets första decennie:
Jag har startat och drivit mitt företag, skaffat hund, flyttat till större lägenhet, förlovat mig, fått en son, skaffat kombi, köpt en villa, fått en son till, gift mig och inväntar en tredje liten knodd.
Jag har blivit överraskad och sviken, glad och besviken, överrumplad, utmanad och förlåten. Jag har älskat och ogillat, glatt och tröstat, vågat och fegat, planerat och satsat.
Jag har fått stresshjälp och matstrulshjälp och tillbringat i stort sett varje underbar sommar på Bornholm. Gråtit vid födslar och dödsfall, möten och avsked. Njutit av familjen, vännerna och jobbet, svävat och vimsat, landat och hittat mig själv.
Verkar ju ha varit en ganska avgörande period. Många frön har såtts. Så nu ser jag fram emot nästa årtionde då allt bara kommer att flyta på i absolut harmoni?
Skämt åsido, än är det väl inte dags att trycka på paus. Vi har ännu en livlig småbarnsperiod framför oss till att börja med. Heja oss!
Gott nytt underbart 2010!