Tålamodsträning
>Så här kan ordväxlingen gå till mellan mig och sjuåringen en helt vanlig måndagmorgon.
– Valentin, glöm inte att fleecen hänger i ditt rum.
– Mäh ååååh! MÅSTE du säga det HELA TIDEN?
– Jag har inte sagt det förut.
– JOOOHOOO du sa det IGÅR!
– Ok, men du kommer ihåg den nu?
– Ååååh…
25 sekunder senare är samme sjuåring påväg ner för trappan utan fleece.
– Valentin, fleecen.
– Mäh ÅÅÅÅH! Det kunde du väl sagt lite TIDIGARE!
Mäh åååh, vilken härlig intervallträning det här är för mammatålamodet. Den bästa.
Sockertaktik
>Så. Nya strategin är i full gång. Har överlämnat lördagsgodiset till överraskad lillebror. Jag förväntar mig att han ändå hinner bli hungrig till middag vid sjutiden. Och att sockerchocken är long gone när det är dags för nattning.
Special needs
>Vad jag eller vi än bestämmer oss för att skaffa så är det alltid ett meck att hitta någon som faktiskt säljer det. Oavsett om det gäller köksprylar och nivålister eller krokar och fruktfat.
– Varför är det alltid så där, frågade jag Mats.
– Hur?
– Att när man väl bestämt sig för något så finns det inte att få tag i.
– Vi är sådana.
– Ja, jag vet, men det är surt ändå.
– Äh, det är ju bara att inse.
– Inse vad?
– Att vi är 30 plus nu och att det inte kommer att ändra sig. Bara att leta.
– Du är 40 plus, älskling.
– Nu tycker jag du är lite väl specifik.
Men. Oavsett ålder. Här finns Sveriges bästa webbshop.
Snoppchock
Kids, världen är inte alltid så snäll
>Superhjältar är bra. Jag läste någon gång att genom att barnen kollar på eller läser om t.ex. Spiderman eller Superman lär de sig inte att det onda finns, de lär sig att det går att besegra.
Det lät sunt tycker jag.
Men så har vi vardagen. Vardagen där favoritshortsen försvinner för att de glömts kvar i tennishallen. Pappan letar förgäves och mamman förklarar att de inte finns kvar.
Vi skaffar nya shorts och en ny gympapåse packas, med uppmaningen att komma ihåg att ta med kläderna tillbaka så de inte försvinner.
– Men vaddå? Ingen annan kan ta med dem, för de har inte likadana shorts som mig?
– Nej, men… ja. Det finns folk som ännu inte fattat att man inte får ta saker.
Det skär i hjärtat att behöva släppa bomben att det finns folk som faktiskt snor favoritshorts.
En gympapåse kan spegla världen för en liten besviken sjuåring.
Dinosauriedebatten
>Alltså. Det här med Birgitta Ohlsson som tackat ja till uppdraget som EU-minister, samtidigt som hon väntar barn. Grattis Birgitta och lycka till på nya jobbet!
Konstigare än så är det inte. Jag kan inte se anledningen till att andra ska lägga sig i hennes yrkesval. Det är 2010. Jämställdhetsdebatterna har duggat tätt under många år tillbaka nu och att ens behöva läsa de uråldriga åsikter som nu kryper fram är tragiskt.
Dinosaurierna dansar runt och brölar om hur en mamma ska må och hur en mamma ska göra och agera när hon får barn. Att en mamma inte klarar att vara mer än mamma. Som sagt. År 2010 kan vi väl vara överens om att lämna det till varje enskild familj att avgöra.
Jag har fått mina barn samtidigt som jag drivit företaget. Jag har fortsatt göra det jag älskar att göra. Fortsatt att vara den jag älskar att vara. Jag älskar mina ungar och jag älskar mitt jobb. Därför var och är mitt val hur enkelt som helst. Jag gör båda! Hade jag inte haft förmånen att göra det jag gör, så hade kanske mitt val sett annorlunda ut. Då kanske det hade varit välkommet med en lång mammaledighet. Men då hade även det varit mitt eget val.
Och en nyhet till till alla er dinosaurier där ute. 2010 kan en mamma vara nära sina barn även utanför hemmets fyra väggar. Man kan amma och krama och avguda dem oavsett om man tar med jobbet hem eller om man rullar barnvagnen till jobbet.
Så kan vi sluta tjafsa och gå vidare i utvecklingen nu, tack.
Den här debattartikeln säger allt som behöver sägas.
Jag, tandfen
>Det har varit ganska mycket snack om Tandfen den senaste tiden. Om olika strategier kring hur man lämnar över den tappade tanden till Tandfen. Vi, till exempel, lägger tanden i en liten mugg vatten. Fast tyvärr brukar inte vår Tandfé hitta muggen förrän några dagar senare.
Så i helgen, efter inrådan från sjuåringens kloke kompis, kom vi överens om att byta strategi. Man ska tydligen lägga tanden under sin huvudkudde istället. Och vips – när man vaknar ligger där en liten leksak istället.
Idag när jag hämtade från fritids var tanden inte längre lös, den var loss. Men knappt hann storebror visa mig den söta gluggen förrän han lite försiktigt utbrast;
– Men du. Mamma. Vi kan ju vänta lite med att lägga tanden under kudden så ni hinner fixa en leksak först. Om det är du och pappa som gör det alltså. Typ?
Haha! Menar han då att man kanske är förlåten för att “tandfen” dröjer ett dygn eller två?
Tecken
>Ännu ett tecken på att tiden går väldigt väldigt fort. När jag vaknade imorse kring halv åtta satt sjuåringen redan i soffan och kollade på barnprogram. Herregud, hur länge har han varit vaken, tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag måste verkligen säga till honom att, om han vaknar, så måste han gå in till mig först. Så det inte blir barnprogram mitt i natten.
Vid frukosten frågade jag, utan att egentligen förvänta mig ett svar;
– När vaknade du imorse då Valentin?
– 6.45! Det är ju typ samma som det brukar stå när jag går upp när vi inte är lediga.
Bra där.
Olägligt läggdags
>Typiskt att barnen alltid ska vara så söta vänner precis när det är läggdags. Nu har det suttit och spelat Mario Kart ihop. Storebror lär lillebror lite engelska. Lillebror lär storebror att ha tålamod med småsyskon. Känns det som.
Grejen är att det är skitsöta och alldeles bedårande där de sitter tätt ihop i soffan under filten. Och jag måste vara den som klampar in i himmelriket och viftar med tandborste och pyjamas.
Som sagt. Dumma mig. 🙂
Dumma mig!
>Vi hade en kort liten diskussion för någon vecka sedan, på Tösaträffen närmare bestämt. Eller nja, diskussion kanske man inte kan kalla det. Vi sa våra åsikter och bytte sedan ämne.
Frågan gällde huruvida det är rätt av barn att säga “Dumma dig!” eller inte. En del tyckte att det var helt fel och att barnen absolut inte fick ta ordet “dumma” i sin mun. Jag tyckte tvärtom. Nu har jag funderat klart över varför:
Ordet dum, när det kommer från en vuxen som läst svenska och har sisådär några tusen gånger så stort ordförråd som en treåring, står för korkad. Ordet dum, för en treåring som gör allt för att göra sig förstådd, betyder med all säkerhet “elak”. Anledningen till att jag, när lillebror säger “Dumma dig mamma!” till mig, inte sparkar bakut är att han då helt enkelt tycker att jag varit taskig mot honom. Jag kan inte för min värld hitta en anledning till varför han inte skulle berätta det för mig. Jag vill absolut att han ska bli arg på mig om det finns en anledning till det. Att han ska visa vad han känner, oavsett om det är ilska, besvikelse, kärlek eller pur glädje.
Visst, jag kanske inte jublar när han ilsknar till för saker som är självklara för mig som mamma, men vill ju att han lär sig från början att det är helt ok att markera när man är arg eller ledsen eller besviken. I något år kommer beskrivningen av den känslan vara “dumma dig”. So be it. Därefter kommer hans ordförråd tillåta att han helt enkelt argumenterar istället. Med facit i hand så känns “dumma-dig-perioden” lika naturlig som “lägga-sig-på-golvet-och-skrika-perioden” eller “stoppa-allt-i-munnen-perioden“. Han använder sig av de resurser han har tills det är läge att gå vidare.
Att säga dumma dig utan minsta anledning däremot, är ju helt fel. Men det har ju inget med själva ordet att göra utan timing. Timing som ibland kan vara hårfin. För jag tycker ju självklart att det är helt rimligt att jag stänger av badvattnet för honom när jag tycker att det börjar bli för mycket. Men om han nu vill ha mer badvatten och älskar att bada så tycker han ju att jag är dum mot honom som gör så. Att då säga till honom att “Nej Alve, så får du inte säga” känns konstigt. Han blir arg och besviken och då berättar han det för mig.
Han får ju sällan sin treåriga stenhårda vilja igenom för det. Men jag tycker han gör rätt i att försöka.
I min mammavärld känns det bra så.