Ändrade planer
>Det blir inte alltid som man tänkt sig. Stackars 3-åringen fick plötsligt ont i magen, knallade in på toaletten och vips så hade maginfluensan intagit huset igen.
Just idag var inte maginfluensan det jobbiga för lillebror, utan det faktum att han inte längre kunde sova över hos mormor. Övernattningen som han pratat oavbrutet om det senaste dygnet. Väskan var packad med leksak, puttekulor, böcker, pyjamas, Upp-filmen och lördagsgodis. Nu skulle det vara hans tur! Och mormor hade glass i sin frys. Det hade han minsann försäkrat sig om (hade hon inte haft det skulle han med all säkerhet ha smugglat ner ett par Piggelin hemifrån).
Det skar i mitt hjärta när han ringde mormor och, genom en stril av tårar, berättade att det “hade kommit ett kräk igen”.
Nåväl. Snipp snapp snut. Det blir en smått avtrubbad lördagkväll med melodifestival, hyrfilm och majsvälling.
Mark! Det är mark!
>Det har varit ganska snöigt, ganska länge nu. Man tror ibland man glömt hur solvärme känns och hur gräset ser ut och hur det känns att promenera på astfalt.
Priset tog småkillarna i morse när vi steg utanför dörren, och de båda två samtidigt upptäckte att man kunde se marken på uppfarten. Där var minsann en ganska stor fläck där plattorna stack fram ur den stenhårt packade snön.
– Mammaaaa! Kolla! Joooord! Och steen mamma!
– Wohooooo! Ja, han har rätt mamma, det är mark här, på riktigt!
Vi har sagt det förr, men vi kan väl ta det igen. När till och med barnen börjar ledsna på snön, då är man väl berättigad till det som gnällig vuxen också?
Simultanfail
>Jag sitter ganska ofta med laptopen i knät. Framför tv:n. Och pysslar med jobbgrejer. Att kombinera Twitterflödet med tv-tittande är faktiskt ganska roande och i kväll hade jag även inDesign öppet och satt och jobbade ganska intensivt.
Det gjorde mig inte direkt uppmärksam på vad som försiggick på tv:n. Men jag hörde ishallssorl. Rinkljud. På ett ungefär.
– Mats, är det någon viktig match du kollar eller kan vi byta?
– Nej, vi kan byta.
Mats byter till King Kong från 1976.
– Mats. Ok. Hockey var bra.
– Det var bandy älskling.
Jag dyker ner med näsan i datorn och återgår till mitt utan att förnedra mig ytterligare. En stund senare ser jag någon twittra om svärdfiskar på Discovery Channel. Med tanke på mannens djurintresse tar jag chansen att raskt reparera min brist på engagemang.
– Du! Det handlar om svärdfiskar på Discovery nu!
– Ja du Mia… jag har kollat på det i sju minuter.
Äh. Jag kan faktiskt göra flera saker samtidigt. Egentligen.
Dunderdag
>Jag brukar snacka om stjärnor i mammahimlen när man gör något så där oerhört föredömligt, men idag vet jag inte vilken himmel jag hade hamnat i. Den med blixtar och dunder förmodligen.
Hur kan det bli så? Jag hade ingen som helst anledning att vara som en tickande bomb idag. Jag har sovit bra, ätit bra, jag fyllde år igår och hade världens härligaste födelsedag och fick världens härligaste rosenbuketter i olika färger från mina fantastiska grabbar. Jag somnade i tid, vaknade i lagom tid. Det är helg och jag har mycket kul att se fram emot i veckan som kommer. Jag kan alltså inte ens skylla på söndagsångest.
Med allt detta i bakhuvudet känner jag mig som världens skitmamma och skitfru som otacksamt åskar sig igenom hela dagen (tro mig: HELA dagen).
Men det är kanske det. Gravidkossan måste få pysa över någon gång.
Låt oss hoppas på att det räckte med den här dagen. För allas bästa.
Upp som en sol– ned med ett brak
>Den här dagen började bra. Sol, töväder och glada ungar. So far so good. Efter att Valentin kommit hem från skolan beslutade vi oss för att skyffla bort all snö och is från den stackars studsmattan. Den sackade rejält på mitten och det kändes som det var dags för lite livräddning där…
Fortfarande bra dag. Snön borta med stor hjälp av små barn.
Men så skulle vi in igen, genom den snötäckta trädgården och det var kanske inte det lättaste. Storebror fick mina nycklar och knatade iväg till framsidan med uppgift att låsa upp altandörren åt mig och lillebror istället, så vi kunde ta oss in den vägen.
Fortfarande bra dag.
Lillebror och jag började ta oss fram mot uteplatsen genom snön, vilket inte gick jättebra. Lillebror är liten och jag aningen gravid så ingen av oss var så snabb. I ett försök att lyfta honom framåt, måste jag trampat på något ojämnt där under all snö för plötsligt vek sig bara benen under mig och jag hörde/kände hur det knäppte till i fotleden.
Aj. Dålig dag.
Storebror, som vid det här laget hunnit ut på baksidan, drog med viss möda upp sin ylande genomblöta mamma ur snön och hjälpte både mig och lillebror in.
Städningen inför morgondagens kalas blev det inte mycket med. Jag hann dammsuga kök och vardagsrum, rullandes runt på en stol med hjul… innan jag insåg att det egentligen inte var så viktigt. Men nåväl, gott i det onda är att mormor kört iväg med källsorteringen, mannen tejpat ond fot, veckohandlat och hämtat thaimat. Sonen dukat och plockat undan och lillebror har mest kramats och pussats. Vem kan egentligen må så dåligt då?
Som avslutning på den här dagen ska jag nu dyka ner i det här:
Grötig diskussion
>Visningsdag på dagis morgon. Lillebror missade den förra gången, så när jag läste lappen på dagis idag meddelade jag glatt;
– Alve! Imorgon får du ta med dig en grej till dagis, något du GILLAR!
– Risgrynsgröööt?
Jojo. I skrivandets stund pågår här en långdragen diskussion om huruvida man får ta med sig risgrynsgröt till dagis eller ej. Har vi tur så landar det i något med horn. Eller möjligtvis en tiger.
Säga vad man vill, men de är envisa förhandlare, mina ungar.
Namnsdagslycka
>Storebror Valentin har namnsdag på Alla hjärtans dag. Eftersom det är en lite speciell dag så är det ju ganska enkelt att komma ihåg att gratulera honom då. Till lillebror Alves stora förtret har han ingen egen namnsdag, men i år kom brorsorna överens om att de skulle dela på Alla hjärtans dag. Och ha namnsdag den 14 februari, båda två. Det tyckte vi var en utmärkt idé.
Men, så kom min kompanjon på att Alve ju har en Bolibompanamnsdag. Bolibompagänget lottar varje dag ut ett namn som får sin namnsdag i Bolibompakalendern. Det visade sig med andra ord att Alve trots allt hade ett eget datum, den 12 februari.
Så nu har vi kollat (tack återigen, svt play) på namnsdagsklippet i Bolibompasändningen, från den 12 februari, gissningsvis ett tjugotal gånger. Ikväll konstaterade en suckande men ganska road storebror att han nu “hade sagt GRATTIS! till lillebror 16 gånger…” och så körde klippet återigen igång och då var det dags igen. Och igen. Och igen.
Spänningen är enorm när Bolibompatjejen ska till att presentera dagens namn…
…och sedan bubblar en lika enorm förtjusning och lycka upp, när samma bolibompatjej glatt utbrister GRATTIS ALVE!
Så tack Bolibompa för ett härligt initiativ! Nu tar Alve med råge igen de namnsdagar han gått miste om tidigare!
Bebisträning
>Nu har frågorna om varför inte bebisen kommer ut NU ebbat ut. Istället har det dykt upp diverse frågor om vad bebisen kan göra och inte göra. Och vi har förklarat att små bebisar inte kan mycket mer än äta, sova och bajsa. Och att de måste gråta när de vill säga något, för att de inte kan några ord.
Så nu leker barnen bebislekar för fullt. Alltså som mamma-pappa-barn, fast modifierat till “brorsa och barn”.
Det roliga med hela situationen är att den brorsa som agerar bebis, mest verkar ligga och skrika av olika anledningar. Oavbrutet.
Jaja. Bra träning hur som helst, då är de härdade sedan.
Rakt besked
>Vissa taktiska beslut här hemma, går mycket enklare fram när de levereras av storebror.
Lillebror: Duuu, Valle?
Storebror: Mmm.
Lillebror: Jag får inte spela Shrek-spelet va?
Storebror: Näh.
Lillebror: Vaffö får jag inte de’ då?
Storebror: Då lär du dig och slåss du vet.
Lillebror: Ja just de’.
Så kan man ju också uttrycka det. Själv brukar jag köra med åldersgränsgrejen. Den är så härligt glasklar liksom. Men alla är vi ju olika.
Sparka, tack!
>Det har, till skillnad från tidigare graviditeter, än så länge varit en lugn liten krabat där inne. I magen. Grejen är att det är psykiskt jobbigt med lugna krabater.
Man har ingen kontroll över hur bebisen mår där inne och ett litet livstecken kan få vilken dag som helst att spricka ut i ihållande solsken.
Jag satt länge, länge i soffan igår kväll med handen på magen. Fullt koncentrerad för att känna någonting. Vad som helst. Ett litet pirr, en litet bubbel. Vad som helst hade dugit gott, men nej. Icke.
När jag sent om sider lagt mig för att sova. När det var alldeles mörkt och tyst och tv:n avstängd. Då blev det minsann lite fart där inne. Mitt ansiktsuttryck i det läget hade i vilket uppslagsverk som helst varit den ultimata tolkningen av ren lättnad.
Så där låg jag i mörkret och log med hela ansiktet för att någon sparkade lite på mig där inne.
Hej bebis, tack för att du hörde av dig!