Bästa brorsan
När jag var liten önskade jag mig en storebror. Anledningen till det vet jag inte, men många av mina kompisar hade storebröder. Det kan mycket väl ha varit ett av skälen.
Men idag kom jag på hundratals skäl till. När vi var på väg hem från dagis och fritids, när vi var ute i trädgården, när killarna spelade Wii, när de åt middag, när de badade. För varje sak de tog sig för ikväll ramlade det på plats. Att se hur världens finaste storebror är mot sin lillebror var (i alla fall idag) en ren fröjd.
När jag tittar på Valentin nu, gissar jag att det är precis en sådan storebror som jag hade velat ha. En som höll handen när man var arg på föräldrarna, som bar mina högar med småpinnar hem bara för att jag var lite trött i benen eller som förklarade hur alla coola tv-spel fungerade. Någon som lärde mig säga Triceratops och Tyrannosaurus Rex och någon som kunde förstå mig när inte mamma och pappa gjorde det.
Som tur är fick jag ju världens finaste lillasyster istället. Och jag hoppas att killarnas kärlek växer sig lika stark som den jag känner för henne.
Villkorslös kärlek, långt bortom några krossade starwarsskepp.
Gråtmild
Jag gråter av alla tänkbara anledningar för närvarande. Befriande på ett sätt, besvärande på ett annat. Idag har jag till exempel gråtit åt Lyxfällan på TV3 Play. Bara en så’n sak.
Men jag gråter av fullt naturliga anledningar också. Som när lillebror vid matbordet plötsligt höll upp sin studsboll och sa:
– Jag ska skicka upp den här till himlen. Till Bella. För Bella älskade bollar.
Lillebror och Bella, november 2007. Hon blev 13 år.
Att lita på magkänsla
Idag frågade sjuåringen om han fick följa med kompisen till äventyrsbadet i Skövde i helgen. Men jag kunde verkligen inte svara. Att skicka iväg en liten kille som inte kan simma, till äventyrsbad modell större, och lägga ansvaret för honom på en annan familj kändes spontant helt fel. Men jag brottades samtidigt med tanken att jag plötsligt blivit hönsmamma.
Efter någon minuts vånda meddelade jag killarna att jag var tvungen att tänka lite och att vi kunde prata om det imorgon igen.
Nu, precis vid läggdags, frågade sjuåringen försiktigt om jag tänkt färdigt på badhuset och jag satte mig hos honom i sängkanten och bestämde mig för att lita på magkänslan helt enkelt.
– Ja, jag har tänkt klart och jag vill inte att du följer med. Jag förstår att du tycker det vore kul Valentin… men jag vill vänta tills du kan simma lite bättre. Jag vill inte att det händer dig någonting och jag kan inte lägga det ansvaret på någon annan.
Här blev han alldeles tyst.
– Valle? Känns det ok med dig? Förstår du hur jag tänker?
Ännu mer tystnad. Sedan utbrast min underbara, älskade, kloka unge;
– Ja. Jag tycker så också. Jag vill nog inte följa med heller. Men sedan, när jag kan simma vill jag det! Och vi kanske kan åka dit tillsammans någon dag istället?
Kärlek.
Min sagolika tjockmage
“Alla sinnen är nu utvecklade. Barnets pupiller är så pass utvecklade att de ser skillnad på ljus och mörker. Barnet kan känna smärta och reagera på skarpa ljud utanför livmodern. Förmågan att minnas har utvecklats, barnet lär sig att känna igen mammans röst och andra personer som mamman umgås mycket med.”
Jag kommer aldrig förstå att det verkligen bor någon där inne. Om jag så skulle vara gravid tio gånger till (vilket jag inte kommer att vara, men ändå), skulle jag ändå inte förstå att någon där inne lyssnar och känner. Men det är ljuvligt att ligga med handen på magen innan jag somnar, och känna hur någon svarar där inifrån. Efter att lillebror kom till världen förväntade jag mig nästan att någon skulle fortsätta buffa runt där inne, även om denne någon redan kommit ut och låg och sov i vaggan bredvid mig.
Så, hej vecka 29! 16 kilo tyngre och aningen långsammare inser jag att jag trots allt redan känner en slags sorg över att magen kommer att vara tom om 11-12 veckor. För det som händer där inne är verkligen sagolikt.
Livet är alldeles, alldeles sagolikt.
Bättre ibland än aldrig
Vi är på väg till dagis, skola och jobb. Lite försenade men alla är på gott humör. Lillebror har dock hela handen full med små prylar (som han oftast har). Den här gången är det en superhjälte, en liten legosiren och katten från Shrekfilmen. Samtliga små nog att rymmas i en liten barnhand.
Efter att ha sagt till honom tvåtusenfemtionio gånger att han ska lägga dem i hallen så länge, gör han det. Tror vi.
I bilen märker vi att, jodå, både superhjälten, katten och sirenen är med. Sakta går det upp för mig att det här kommer kunna dra ner vilket gott morgonhumör som helst.
Två minuter senare knallar vi in på dagis, tar av ytterkläder och skor och jag samlar kraft och ställer om till bästa mammas-ord-är-lag-rösten och säger, lugnt och bestämt.
– Alve. Nu kommer jag lägga ner dina små leksaker i min jackficka. Och där kommer de ligga hela dagen tills jag kommer och hämtar dig i eftermiddag. Då kan du bära hem dem igen om du vill. Ok?
– Ok! Hejdå mamma!
Öh? Ok?
Lugnet innan festen
Mormor var här och hämtade pigga barnen, så att trötta föräldrarna kan gå på Westernfest. Det blev sådär konstigt tyst… och alldeles handfallen och rådvill vet man inte riktigt vad man ska göra först. När man helt plötsligt bara har sig själv att tänka på.
Tills man kommer på att man kan spela musik. Högt. Utan att det är någon som kommer ropa “Men hallååååå! Sääänk då mammaaaa!” Så min första egogrej för kvällen blir att attackera Spotifylistorna. Min andra blir att ta en dusch.
Gott så!
Saker man gör
…när man längtar till sommaren, när man känner sig lite klåfingrig, när man är trött på påskgodis, när man är trött på sin leksaker eller kanske när ingen ser helt enkelt.
Men min röst går till nr 5: När mamma sitter lite för länge vid datorn.
Långrandig vana
Vi är hemma hos mormor och morfar. På väggen vid tv:n sitter några ramar med foton i, foton på bland annat mig och min lillasyster från när vi var små. Min sjuåring ser lite smått förvirrad ut när han kollar in bilden på mig.
– Känner du igen mig Valentin? Det är jag när jag var ungefär lika gammal som dig.
Paus. Här tänker han så det knakar. Tills han lättat svarar;
– Japp. Du har ju faktiskt randig tröja på dig.
För att förklara hans klarsynthet här, så hänvisar jag till det här inlägget på Twitpic, från när jag packade inför Halmstadvisiten för en månad sedan.
Vad brukar man säga? Ränderna går aldrig ur.
Plötsligt händer det!
>Jag finner inga ord. Men till min stora förvåning och lycka så gjorde Valentin det idag:
…och till 7-åringens stora förvåning blev mitt smått förvirrade svar på hans fråga; “Eh… ja… det där du sa, efter frukten.” Jag hörde ju honom säga något i stil med frukt… svärdödla.
A) Liten mus
B) Fruktansvärd ödla
C) Grön växt
Det vill säga; På frågan om vad dinosaurie betyder, råkade jag visst svara grön växt. Jösses.
Nog för att han brukar sitta och läsa lite ord på diverse förpackningar på frukostbordet, eller små utvalda ord ur tv-tablån, men det måste vara helt i sin ordning att drabbas av tillfällig sinnesförvirring när sonen plötsligt börjar läsa hela meningar.
Heja dig, min älskade Valentin!
Solig skitdag
>Eller faktiskt inte. För dagen har varit helt fantastisk. Att se barnen springandes i trädgården i den tiogradiga vårvärmen och strålande solskenet, var en upplevelse i stil med kosläppet! Vilken lycka! De rusade skrattande mellan studsmattan, det nyinköpta bandymålet, sandlådan och uteplatsen. Visste liksom inte var de skulle börja någonstans.
Det visste däremot vi.
Laddade med en rulle hundbajspåsar röjde vi undan spåren från hundens vintriga turer i trädgården. Då, när det var som kallast, kändes det hopplöst att ta sig fram genom det meterdjupa snötäcket och plocka korvar. Idag kändes det som att det ändå kanske hade varit värt ett försök.
Men nu är ordningen återställd och det är dags att slita gräset med hälsan! Hej vår!