Moster på ingång!
Torsdag och röd dag. Men här har det pysslats ordentligt. Lillasyster, alias Moster Malin är på intågande och två förväntansfulla småpojkar har förberett lite.
Gästrummet har piffats med täcke, filt, gosedjur och en Pippibok. Dessutom en kärleksfull välkomstteckning på gästrummets dörr och sist men inte minst; en stor lurvig filt. På golvet. När jag frågade lillebror varför han skulle lägga den där, så förklarade han mycket tydligt att den var tvungen att ligga så ifall moster Malin ramlade i golvet när hon sov.
Att enda sättet att ramla i golvet är att göra en volt över soffbordet, verkade inte bekomma honom nämnvärt.
Men tanken är rar, det är den.
Dyra presenter
Hört i en hemtelefon. Under ultimata nattningstiden. Hos en barnfamilj nära dig.
– Heeeej Maria! Mitt namn är Maaartin. Jag ringer från Xxx-företaget och undrar om du har tid att svara på några korta frågor.
– Det beror på vad det gäller.
– Eh, det handlar om tandhygien.
– Ok. Kör.
– Eh. Ok. Hrm. Hur ofta går du till tandläkare eller tandhygienist?
– Två gånger per år.
– Eh. Ok. Hrm. Hur ofta borstar du tänderna?
– Två gånger per dag.
– Eh. Ok. Hrm. Använder du eltandborste eller vanlig tandborste?
– Vanlig tandborste.
Paus.
– Det var allt?
– Eh. Nej… som tack för hjälpen vill jag skicka dig en present! En eeeltandborste!
– Kommer jag då behöva kontakta er för att säga upp någon form av abonnemang?
– Eh. Jaaa… men….
– Då är jag inte intresserad men tack ändå!
– Eh. Men du kan säga upp det när du vill, efter att ha mottagit tre paket med extra tandb….
– Vad kostar de paketen?
– Eh. Ok. 139 kr/st. Endast frakt tillkommer!
– Som sagt. Tack för erbjudandet men jag är tyvärr inte intresserad.
– Eh. Men…
– Tack Martin, men nej tack. Trevlig kväll!
Nattning återupptages.
När livet stannar
I helgen chockades jag och många med mig av beskedet att två barn och deras pappa hittats döda i ett litet samhälle utanför Falköping. Det är omöjligt att förstå och omöjligt att acceptera. När det sedan kommer fram att det är pappan som utfört dådet… då tar det stopp. I både hjärta och hjärna. Man vill helst inte ens försöka förstå.
Vad säger man till klasskamrater, till kompisar och till alla andra barn som undrar vad som hänt och hur det har kunnat hända. Hur förklarar man för ett litet barn att en pappa gjort så här? Jag vill så innerligt gärna att mina barn ska fortsätta leva med inställningen att mamma och pappa är tryggheten. Att mamma och pappa är de man alltid, alltid kan lita på. För evigt.
Jo. Visst går det att förklara för barn att det finns ondska i samhället. Så är det ju. Men att förklara att det finns sådan här ondska, vrede och själviskhet som gör att en pappa berövar sina egna barn rätten av leva… det går inte.
Nu går mina tankar till barnens mamma som tvingas leva utan sina barn, och tvingas acceptera det faktum att aldrig kunna hålla om dem igen, höra deras röster eller se dem växa upp.
Hoppas innerligt att hon hittar kraften att hålla huvudet över ytan och omger sitt hjärta med ljusa och glada minnen.
För man vet vad man har, och har haft. Men framtiden kan man aldrig ta för givet.
Dagens ord
Lillebror, 3 år, har idag börjat använda sig av ett nytt ord, nämligen “utmärkt”.
Han testar det lite än så länge, men prickar oftast rätt. Som när han satt vid middagsbordet förut med storebror.
– Valle, ska vi… eh… spela lite sen eller?
– Mmm. Kan vi väl.
– Jaha. Utmärkt.
Som sagt. Bra där.
Hus eller husvagn?
Vi hade en liten men effektiv diskussion i morse, jag och lillebror. Lillebror tycker det är skönt att vara ledig. Det tycker jag också men idag var ingen ledig dag och det skulle såklart ifrågasättas.
– Mäh. Jag vill va’ ledig idag mamma!
– Men nu är vi inte det. Jag jobbar idag.
– Nej, det måste du inte! Du måste inte jobba.
– Jo… Det är ju roligt att jobba. Och om man är ledig hela tiden så kan inte mammorna jobba och då får man inga pengar. Utan pengar kan man inte ha hus, mat och andra saker man behöver.
– Husvagn då?
– Vaddå husvagn? Ska vi bo i husvagn?
– Ja!
Tror bestämt vi kör på min variant den här gången. Ingen husvagn i världen slår mitt jobb. Inte ens lite grann.
Fritidsfundering
För ett litet tag sedan fick vi en lapp för utvärdering av fritids. Där stod bland annat lite om vad målet för fritidsverksamheten var och man fick fylla i hur man kände om verksamheten och om vad barnen “får lära sig” på fritids.
Tidigare hade jag inte tänkt så mycket på det där. Alltså hur jag ser på verksamheten. Jag vet att fröknarna är härliga och lätta att prata med och jag vet att storebror trivs. Det har liksom varit tillräckligt.
Men så blev jag sittande med pennan i handen och funderade plötsligt över vad jag ville ha ut av min sons fritidsvistelse.
Inte mycket. Eller jo, att bli sedd och få utrymme.
Jag vill att han ska få utrymme. Utrymme att leka med kompisar om han vill det, eller att pyssla för sig själv om han vill det. Bygga med lego eller klättra i träd (ok, inte i träd nödvändigtvis… men i klätterställningen).
Jag har inga krav på att verksamheten på fritids ska innehålla en massa mål och pedagogiska planer för vad han ska lära sig. Jag har inga krav på att timmarna på fritids ska bli en förlängd skoldag, för schemalagda långa skoldagar får han med all säkerhet tids nog.
Jag vill att han ska känna att han, som ett nödvändigt alternativ till att gå hem efter skolan, ska få utrymme att leka… och andas. Och bara vara.
Vid närmare eftertanke; att få 30-talet ungar att må bra, synas och få utrymme… känns som ett krav nog så utmanande.
Spegel, spegel…
Har ägnat någon timma ikväll att kolla badrumsinredning på nätet. Vårt skruttiga badrum har varit i behov av renovering sedan vi flyttade in, men nu har vi i alla fall kommit så pass långt i planeringen att vi försöker få ihop någon form av kostnadskalkyl. Bra så. Därför har jag nu spanat efter skåp, blandare och… speglar.
Vi äger ingen helfigurspegel men i det gamla badrummet sitter en lika gammal spegel som visar området i midjehöjd. Eller maghöjd som jag numera benämner den där ytan mitt på liksom. Eftersom jag oftast ser min spegelbild i den där spegeln när jag plockar undan prylar från bänken nedanför, tänker jag allt som oftast “Men, den där bebismagen är ju faktiskt inte så förfärligt stor…”
En minut senare när jag vänder på klacken för att gå därifrån övergår spegelbilden till profil, och tanken till “Oj då. Jösses.”
Slår aldrig fel. Så av detta drar jag slutsatsen (gravidmage eller ej) inga jössesupplevelser i badrumsmiljö. Helfigurspegel räknar vi bort.
Boxbebisen
Det är så häftigt. Trots att det är tredje gången jag har ett litet knytt i magen är jag den här gången ännu mer rörd över vad som händer där inne. Just nu är jag mest förundrad över hur denne någon vaknar strax efter 21-tiden varje kväll och bufflar runt där inne fram till 22.30.
Förutom i natt då möjligen. Då var det ett evigt boxande och bufflande av och till mest hela tiden. Efter en stund slutade jag att titta på klockan och älta hur många (eller få) timmar som fanns kvar att ägna åt sömn. Vad spelar det för roll egentligen?
Med tanke på hur fort åren gått fram tills nu när storebror plötsligt fyllt sju… så tänker jag inte bekymra mig nämnvärt över huruvida några nätters, veckors eller månaders nattsömn blir lite skakad.
Buffla på du lille knytt. Ska bli spännande att se om rutinerna hänger kvar om tio veckor när vi ses!
Gissa mamman
Denna snö- och hagelfyllda apriltisdag till ära, kör vi en liten gissningslek. Vem av figurerna på bilden liknar, enligt sjuåringen, mig när jag färgar ögonbrynen?
Jodå, när Valentin fick syn på mig med den kladdiga ögonbrynsfärgen i ansiktet, utbrast han med ett stort leende:
– Men mamma, va’ söt du är! Du ser ju ut som en liten fiende!
Växer så det skramlar
Det är en konstig känsla att, två dagar i rad, vakna av att det skramlar med porslin från köket. Och att sedan, lite smått grusig i ögonen och lite smått yrvaken, höra sjuåringen småprata med hunden;
– Sååå ja, Tjorven. Sitt! Sitt! Varsågod!
Uttrycket “växer så det knakar (skramlar?)” får sin effekt i vardagen. Lille killen som plötsligt går upp, klär på sig, tar fram lite frukost och… matar hunden. Och där ligger mamma och pappa och snarkar i godan ro.
Men om elva veckor är det bebisdags och ordningen blir återställd. 🙂
