– Det är helt sjukt. Det är historia, det som händer nu. Så sa en av sönerna härom kvällen när vi käkade. Inte middagen alltså, den är sällan historia utan väldigt mycket verklighet. Men pandemin. Coronan. Tiden nu är historia och vi är liksom mitt i den.
Jag höll på att skriva “plötsligt” men ångrade mig. För det är snarare “så sakteliga” som vi vant oss vid att göra saker på annorlunda sätt, eller inte göra det alls och att träffa människor på annorlunda sätt, eller inte träffa dem alls. Det kom kanske som en chock för ett år sedan men sedan har vi… vant oss. Gillat läget. Accepterat att det är något annat som styr och att vi (nej faktiskt) inte kan kontrollera precis allting. Jämt.
Den normala nu är det som var onormalt tidigare och jag har förstått att jag är långt ifrån den enda som insett att tiden före och efter Corona inte kommer se likadan ut. Tempot, stressen, förväntningarna, normer som “någon annan” (mycket oklart vem, men det var inte jag) skapat. Pusslet har liksom blivit kaos och så pusslar man några bitar i taget och inser att en hel drös bitar kommer man aldrig mer ha användning för.
Jag tycker om att jobba hemifrån. Inte jämt, men när det känns rätt och det passar med att-göra-listan. Jag blir lugn, närvarande, fokuserad och mindre stressad.
Jag tycker om digitala möten. Inte jämt, men det är effektivt och vi sparar tid. Och det får en att värdesätta de fysiska mötena mer, man väljer dem med omsorg.
Jag tycker om all den respekt som växt (tvingats) fram, för varandra och för oss själva. När vi ställer eller får frågan “Hur mår du?” så frågar vi och svarar vi ärligt.
Och, rätta mig om jag har fel, vi borde rimligen avstått från möten, hostat i armveck och spritat händer vid sjukdom långt innan pandemin kom.