Hej. Alltså, jag behöver snacka om en grej. Först och främst om Ironman. Den stora, långa, längsta. Den riktiga. Jag måste göra den. Jag kommer inte komma till ro om jag inte får springa, halta, krypa, kräla i mål på den där röda mattan. Och för att göra den hela känner jag att jag vill testa den halva. Av två enkla anledningar. Den ena är ganska uppenbar (att det är just en halv) så den skiter jag i att ens skriva om. Den andra är också uppenbar (medaljen), så jag skiter faktiskt i den också.
Problemet är varken tiden, sträckan, pannbenet eller orken. Min träning går fint. Jag är seg, stark, envis och ganska uthållig. Jag gillar vatten, till och med kallt mörkt vatten. Jag gillar asfalt och springskor och kombinationen av de två (tre, om man räknar båda skorna). Jag gillar att cykla. Raksträckor är fint, uppförsbackar är roligt (ej ironi). Men. Jag GILLAR INTE NEDFÖRSBACKAR. Eller förresten, låt mig förtydliga det hela. Jag HATAR nedförsbackar.
Eftersom jag inte har någon lösning på det här problemet för närvarande, så nöjer jag mig med just konstaterandet.
Att vi har ett ganska stort litet problem.