Så här är det. Jag har inte alltid tränat eller sprungit eller rört mig. Men sedan gravidkilon i triss kom så blev det en lösning och senare en möjlighet. Trettio fluffiga gravidkilon, gånger tre. Gravidkilon och ett högt blodtryck (som tack vare träningen verkar vara puts väck nu). Jag började ju i alla fall röra på mig. Springa lite, delta på några pass då och då. Ibland blev jag förkyld eller hade fullt upp med jobb och då rann träningen ut i sanden ett tag. Inte en dag eller så utan kanske en månad. Eller flera.
Men nu har något hänt. Någonting är inte detsamma. I februari åkte jag för första gången Tjejvasan, som tredje etapp i Tjejklassikern. Tydligen var spåren värdelösa i år, eller kanske ska man säga väderförhållandena. Har lite dålig koll på det där för jag hade ju ingenting att jämföra med. Men låt oss konstatera att bakhalt är en underdrift. Så under de där tre milen tror jag minsann att jag lyckades odla lite pannben. Lite jävlaranamma. Något som jag inte varit med om tidigare, åtminstone inte i idrottssammanhang. Definitivt inte i idrottssammanhang.
Idag skulle jag springa en sväng efter en veckas förkylning. Bara jogga en liten stund, kanske 2o minuter, inomhus på löpband, för att känna hur halsen kändes.
Innan Vasaloppskicken hade jag förmodligen ställt mig på löpbandet och tänkt att jag borde springa en timme kanske. Efter 10 minuter skulle jag börjat tvivla och… ja, kanske 50 minuter räcker. Eller 45, det duger också. Sedan sprungit tio minuter till, stirrandes på displayen. Den kan ju inte visa fel. Kanske jag skulle köra bara en halvtimma, så kunde jag ta en den andra halvtimman någon annan dag. Jag hade förmodligen ändå sprungit den sträcka jag tänkt, mått toppen när jag var klar men bromsat mig själv i tankarna under tiden.
Ungefär så var mönstret. Inte alltid men ofta. Men inte nu för tiden, inte idag.
Idag gick det 20 minuter och jag var inte trött, inte anfådd och inte alls sugen på att lägga av. Tio minuter till, så det står 30 på displayen. Ja! Haha! Och vips stod det 30. Ok… kanske fem till. Eller säg 15. Och fem till. Sedan var jag helt enkelt tvungen att kliva av för att hinna tillbaka till ett möte. Men känslan var magisk.
Känslan att gå av löpbandet efter 50 minuter och i kropp och själ känna att det var en…. lagom liten lunchsväng. Där framför allt tankarna plötsligt sprang åt samma håll som kroppen.
Vad hände där? Och hur? Vasaloppseffekt eller inte, men jag är övertygad om att den där inställningen är här för att stanna.