Han står där bredvid badkaret, guldlock. Naken, med de blonda lockarna fastklibbade i pannan och vatten droppandes från underarmarna. Han tittar triumferande ner i badvattnet.
Det ansiktsuttrycket är magiskt, men brukar dessvärre innebära trubbel.
Trubbel för en före detta oöppnad svindyr ansiktstvål som fått sätta livet till i plurret. Eller möjligen för en puttekula eller två som tryckts ner i avloppet (av storebröderna såklart för det är aldrig guldlock, aldrig). Erkännandets tid är nämligen förbi.
Nu ser han i alla fall så där oroande drömsk igen. Så jag är helt enkelt tvungen att kika ner i vattnet jag med. Och hör och häpna, den här gången är det varken tvålflaskor, telefoner eller toapapper som ligger i vattnet. Puh. Det var en bil. Finn McMissile. Med vingar. Favoritbilen som låter brummande när man try… Där vaknar jag. Kastar mig ner över badkarskanten och fiskar snabbt upp Finn McMissile ur vattnet.
– LEEEVI! NEJ! DENGÅRPÅBATTERI! DENKANINTEVARAIVATTNET!
Suck.
– Alltså, Levi. Jag tror den är förstörd nu. Den låter inte.
Här tar guldlock ett steg närmre mig, sträcker fram den blöta handen och tar ett försiktigt tag om den stålblå lilla bilen. Innan jag hinner reagera släpper han bestämt ner den i vattnet.
– Så. Det gör inget mamma. Jag älskar han. Han vill inte låta. Han vill simma. Ok?
Game. Set. Match.