Till mina fina facebookkompisar. Om man far fram i 180 knyck. Genom en vardag med allt vad den innebär. Deadlines, sjuka barn, fritidsaktiviteter, handlatvättastädagrejen och… ja, ni fattar. Om man, som vi alla verkar göra, bara liksom rutschar igenom allt det där och inser att man ska fylla år mitt i. Och blir liksom lite deppad där i farten. För man känner att varken någon annan eller man själv hinner sakta ner tillräckligt för att ens hinna njuta av den där lite speciella 365:delen till dag.
Man vaknar i alla fall den där dagen och känner att den inte är så speciell som man önskade. Och gasar precis som vanligt.
Men! För det finns ju ofta en men.
Tänk er då att man plötsligt far förbi en rungande Facebookstorm som ropar grattis och kastar grattiskramar över en. Hela dagen, i spridda skurar. Då blir den, oavsett hastighet, väldigt speciell.