Idag var det dags för luciafirande med förskolan. Att sitta där med tomteklädde fyraåringen i synfältet, som ömsom sjöng och gestikulerade och ömsom blinkade och gjorde tummen upp mot mig var minst sagt mysigt. Och jag grät faktiskt inte den här gången!

Men något annat har förändrats. När jag satt där vid fikabordet och försökte konversera med bordsgrannarna och överrösta 50-talet små yrväder, så insåg jag en sak. Jag hade inte ett uns dåligt samvete för att vi i vårt fikakit packat Pågens kanelgifflar och Göteborgskex pepparkakor.

Eller så var det helt enkelt den där lilla tummen som smälte mig och fick mig att känna mig som världsbäst. Hembakt eller inte.