Dagisstart. Skolstart. Fritidsstart. Då kommer lössen, förkylningarna och magsjukan. Men symptomen vi möttes av ikväll, efter hämtning och matlagning, var aningen oväntade.
Vi hade precis ställt fram middagen på bordet. Barnen satt och spelade Wii i soffan. Med vetskapen om att de förmodligen var ordentligt trötta efter väckarklockans intågande i vardagen så ropade jag lite halvhjärtat till dem att komma och käka middag. För jag visste ju att jag skulle få ropa minst en handfull gånger till. Den bekväma sidan av mig kände även att jag och pappan kanske kunde börja käka själva och hinna prata med varandra i lugn och ro.
Ibland har man rysligt fel.
För efter gissningsvis två sekunder hör jag ett klart och tydligt “Okej!” från soffan och ett ögonblick senare kommer pojkarna tågande och slår sig ner vid bordet. I det läget hade jag velat se våra ansiktsuttryck. Fågelholkar? Det räcker inte. Vi måste i det närmaste sett ut som bollplanket i Lilla Sportspegeln. Va?! Vaddå OKEJ?! Jag höjde ju inte ens rösten.
Och det var inte slut där. För de pratade i normal samtalston med oss och med varandra. Åt. Och mellanbrorsan accepterade att hans favoritsked var i disken. Och gick och hämtade en ANNAN SKED. Bara en så’n sak.
Vad har flugit i dem? Ja, inte vet jag. Men låt oss hoppas att det är något riktigt smittsamt!