Scenariot är detta:
Nere i hallen står två småpojkar och gapskrattar åt… ja, allt i stort sett. Och en pappa som är på väg till jobbet. Barnen har skrattat och hoppat omkring i stort sett sedan de klev ur sängen så någon form av dipp är bara att invänta. Och ja, DÄR kommer den. Lillebror gallskriker.
Pappa: Vad hände Alve?
Lillebror: OUÄÄÄÄÄÄ! JAG SLOG MIG I HUVE’T!
Pappa: Aj då. Kom så blåser jag lite.
Lillebror: OUÄÄÄÄÄÄÄUÄUÄÄÄÄÄUÄUÄÄÄÄÄ! MITT I CIRKELN!
Pappa: (Försöker dölja ett fniss) I… cirkeln?
Lillebror: JAAAA! (snyftar lite) Nu kommer jag få HJÄRNSKAPER!
Storebror (lägger sig i diskussionen): Hjärnskakning menar han pappa. Då får man ont i hjärnan och får opereras.
Pappa: Njaee, det behöver man kanske inte göra, men det är inte bra att slå i huvudet.
Storebror: Nej, och ALLT styrs från hjärnan. Så synen styrs från hjärnan. Typ. Ögonen sitter typ fast i hjärnan tror jag.
Pappa: Nja, bakom ögonen sitter en synnerv, ungefär här… så det är den som…
Diskussionen verkar övergå i någon form av medicinsk snabbkurs, och jag måste återgå till min packning. De där små morgondiskussionerna är mycket mer roande än radio och Bolibompa vill jag påstå.