Idag frågade sjuåringen om han fick följa med kompisen till äventyrsbadet i Skövde i helgen. Men jag kunde verkligen inte svara. Att skicka iväg en liten kille som inte kan simma, till äventyrsbad modell större, och lägga ansvaret för honom på en annan familj kändes spontant helt fel. Men jag brottades samtidigt med tanken att jag plötsligt blivit hönsmamma.
Efter någon minuts vånda meddelade jag killarna att jag var tvungen att tänka lite och att vi kunde prata om det imorgon igen.
Nu, precis vid läggdags, frågade sjuåringen försiktigt om jag tänkt färdigt på badhuset och jag satte mig hos honom i sängkanten och bestämde mig för att lita på magkänslan helt enkelt.
– Ja, jag har tänkt klart och jag vill inte att du följer med. Jag förstår att du tycker det vore kul Valentin… men jag vill vänta tills du kan simma lite bättre. Jag vill inte att det händer dig någonting och jag kan inte lägga det ansvaret på någon annan.
Här blev han alldeles tyst.
– Valle? Känns det ok med dig? Förstår du hur jag tänker?
Ännu mer tystnad. Sedan utbrast min underbara, älskade, kloka unge;
– Ja. Jag tycker så också. Jag vill nog inte följa med heller. Men sedan, när jag kan simma vill jag det! Och vi kanske kan åka dit tillsammans någon dag istället?
Kärlek.