>Genom att se hur tvååringen behandlar den lilla svarta cockerspanielflickan, får jag ett litet hum om hur jag sköter mig i min roll som sjuklingens mamma. Som tur är så verkar det lugnt. Har jag hälften så snäll och len röst som honom, och en tiondel av det tålamodet så kan jag vara ganska nöjd.
Det var länge sedan som den lilla fyrbenta fick så mycket gos och kel som nu. Tur att magsjuka inte smittar hundar. För det gör det väl inte?
