Läxlyssning
Sitter i soffan och lyssnar på Franska Revolutionen. Lyssnar. Från sonens dator bredvid mig. Han lyssnar läxor. Och jag stödlyssnar med andra ord på filmklipp om lyxknarkande kung Ludvig och hans unga fru Marie. För en kvart sedan hade jag ärligt talat inte riktigt koll, ska jag erkänna. Smått blurrig information som liksom tonats ut rätt så rejält på de trettio år det var sedan den intogs (mer eller mindre ofrivilligt). Och just nu hade jag snarare full sjå med att ta reda på vilket hemsidesverktyg som anses vara det bästa och säkraste förutom WordPress. Jag hade även full sjå med att fundera över om jag ska handla kyckling innan jag tränar eller efter. Eller om hunden kanske ska ut innan eller efter att jag handlat kycklingen som jag då inte riktigt vet när jag ska handla. Men mitt i alltihop snappar jag hursomhelst upp att Ludvig var en orättvis jäkel och att det inte är så himla konstigt att fransmännen fick nog av galenskaperna. Att människan är stark när hen får nog. Att orättvisor inte bara bildar klyftor utan även leder till sammanhållning. Att alltihop plötsligt blev intressant. Vad jag inte förstår är hur otroligt gammal jag måste vara som hör mig själv säga: “Men har ni ingen historiebok?!” Håhåjaja. Och så vidare. Over and out.
I längtans tider 1.0
Hängig sedan för alltid. Känns det som. Jag fattar, det är inte ett skvatt synd om tant. Men paniken liksom kryper i mig. Feber som kommer och går och en kropp som skriker efter svettdroppar från näsan och burpees från hell. Jag har de senaste två veckorna lärt mig ett antal saker. Te är jättegott. Godis är överskattat. Sömn är underskattat. Kalla, regniga, mörka hundpromenader är uppskattat. Nu ska jag jobba. Over and out.
Ordstillestånd
Jag har fullständigt ordstillestånd. Har i tre dagar (inte i sträck så klart men vid spridda tillfällen) försökt skriva klart min krönika. Få ur den ur huvudet och liksom glida över till tangentbordet och in i datorn. Det är tydligen helt omöjligt så nu väcker jag upp den här lilla ordplatsen på jorden, och ser om jag kan få orden och tankarna i rörelse. För jag har så himla mycket att säga egentligen. Om livet. Om företaget. Om kärleken. Om kaoset överallt nu. Om träningen, om kroppen, om maten, om ekonomin. Men hur jag än skriver så får jag liksom inte ihop det.
Här däremot, är ju bara att ösa på. Det blir vad det blir.
Men jag tror det kanske rör sig lite för mycket i skallen just nu. Kunde inte somna härom natten och låg och vred och vände mig i soffan. Har sovit i soffan på grund av sjuk och på grund av jag då har jag stor hund som sällskap och nära till vatten, te och allehanda bekvämligheter. Voila! Kunde där och då inte fånga en enda tanke. Det bara surrade i huvudet. Till slut tände jag lampan, tog mobilen och skrev. Jag skrev ner allt jag tänkte på. Först i små ord, som rubriker liksom. För det rörde sig om ALLT, tro mig. Det var mat till nyår, det var jobbet och vad jag vill och ska och bör, det var barnen och grejer som behöver göras. Idéer som jag bara måste göra något med och människor jag måste ringa för att kunna komma vidare med de där idéerna.
Och! Efter max fem minuter sov jag. I telefonen fanns min hjärna i listform. Eller åtminstone de tankar som liksom popcorn puffade omkring där och inte direkt underlättade insomnandet. Alla tankar var kanske inte särskilt konkreta och kanske en smula överskattade just där och just då, men de förtjänade i alla fall en mer strukturerad plats på jorden än inne i mitt popcornhuvud klockan 02.30 på natten.
Bara för att det börjar som skit
Gnällmorgon. Alldeles för sent kliver jag ur sängen, alldeles för sent tar jag ut hund, alldeles för sent inser jag att jag så himla gärna vill ställa mig på crosstrainern i garaget en timma innan dusch och frukost och innan maratontjata upp aptrött tonåring ur säng. Innan jobb. Innan stubbhopp** i attgöralistan. Alldeles för sent står jag ändå ombytt med AirPods och garagenyckel i handen utanför huset. Hinner kanske inte egentligen. Men jag vill så gärna och behöver den här stunden så mycket. Tightsen är för tighta, förresten. För tighta tights är till skillnad från kompressionstights, ett skitdåligt val. Orka.
Jättesent kliver jag in i garaget men kommer bara ett steg in, för emellan mig och crosstrainern står ju två cyklar och en moped. Gnäller inombords. Suckar så där lagom högt och ljudligt, precis som om någon skulle höra mig och komma och rädda mig. Från vad är dock väldigt oklart. Stressad över ingenting. Bara för att en ocean av hjulprydda grejer står i vägen för mig och min svettstund på dagen. Det är liksom ingen idé att kliva förbi cykelskogen. Crosstrainern är i behov av plant underlag och där den står nu är det… ytterst oplant. Gnällstyrelsen kommer efter blixtsnabb överläggning fram till att det ger mig två alternativ 1) rulla ut alla cyklar och mopeder och lirka fram och vinkla crosstrainern (vilket medför att jag måste rulla tillbaka alltihop när jag är klar, vilket innebär att själva svettstunden i sig blir ännu kortare) eller 2) tänka om, byta om och ta en springtur istället. Vilket inte monstermamman alls vill. Än.
Jag muttrar mig tillbaka in i hallen, byter skor och tar på en vindjacka, vantar och buff. Djupt andetag, andas i fyrkant. Ut. Stäng dörren. Låt glad när du säger hejdå till hunden. Kvitter kvitter.
Duttar frenetiskt på mobilen efter en pod att lyssna på. Inget. Vill inte. Kanske bara ska vända in och äta frukost istället. Dricka kaffe. Spotify då? Min “låtarna jag vill jag sjunga på Smule-listan”. Klick. Ner med mobilen i fickan och vantar på. Andas. Titta upp.
Och då… wow.
Där landade jag i matchen. Morgonsol, lite smått krispig luft och alldeles lagom varm (eller är den kall?) vind. Ljuvligt lagom kanske. Knaster från fötter mot fortfarande smått grusig trottoar. Och huvudet fullt av en perfekt mix av fågelkvitter och musik. Bara för att det börjar som skit behöver det inte betyda att det måste fortsätta som skit.
Det blir en bra dag. Gnällskrälle.
** Stubbhopp = När en liksom hoppar mellan olika fasta punkter, oklart hur länge. Det var en grej vi gjorde när vi var små, jag och lillasyster. En camping med ett antal små stubbar i klunga var en bra camping. Hoppa runt, runt, runt. Flowet i det.
Det onormala blev normalt
– Det är helt sjukt. Det är historia, det som händer nu. Så sa en av sönerna härom kvällen när vi käkade. Inte middagen alltså, den är sällan historia utan väldigt mycket verklighet. Men pandemin. Coronan. Tiden nu är historia och vi är liksom mitt i den.
Jag höll på att skriva “plötsligt” men ångrade mig. För det är snarare “så sakteliga” som vi vant oss vid att göra saker på annorlunda sätt, eller inte göra det alls och att träffa människor på annorlunda sätt, eller inte träffa dem alls. Det kom kanske som en chock för ett år sedan men sedan har vi… vant oss. Gillat läget. Accepterat att det är något annat som styr och att vi (nej faktiskt) inte kan kontrollera precis allting. Jämt.
Den normala nu är det som var onormalt tidigare och jag har förstått att jag är långt ifrån den enda som insett att tiden före och efter Corona inte kommer se likadan ut. Tempot, stressen, förväntningarna, normer som “någon annan” (mycket oklart vem, men det var inte jag) skapat. Pusslet har liksom blivit kaos och så pusslar man några bitar i taget och inser att en hel drös bitar kommer man aldrig mer ha användning för.
Jag tycker om att jobba hemifrån. Inte jämt, men när det känns rätt och det passar med att-göra-listan. Jag blir lugn, närvarande, fokuserad och mindre stressad.
Jag tycker om digitala möten. Inte jämt, men det är effektivt och vi sparar tid. Och det får en att värdesätta de fysiska mötena mer, man väljer dem med omsorg.
Jag tycker om all den respekt som växt (tvingats) fram, för varandra och för oss själva. När vi ställer eller får frågan “Hur mår du?” så frågar vi och svarar vi ärligt.
Och, rätta mig om jag har fel, vi borde rimligen avstått från möten, hostat i armveck och spritat händer vid sjukdom långt innan pandemin kom.
Gnällmage
Jag suckar och våndas och gnäller. Gnäller över att kroppen känns klumpig ibland. Lite som en deg liksom. Eller som att min riktiga kropp finns under degen. En gång i månaden oftast men ibland två. Det tillhör dealen – dealen med att vara tjej (eller kvinna eller dam eller vad man nu är när man är 42, ok snart 43). Men jag gnäller ändå över det. Och… skäms på riktigt (över gnällandet, ej degen). Och sedan. Läser om bränder, olycka och epedemier. Ser film om Tsunamin, och skäms för att jag hänger upp mig på… deg. För just nu blir jag överöst med kramar och kärlek och omtanke. Jag har käk i kylen och människor att krama godnatt.
Och så gnäller jag över en kropp som regerar alldeles normalt på det faktum att den är kvinnlig.
Ibland borde man verkligen be sig själv att helt enkelt hålla käft och bara leva. Tack för ordet.
PS. Och. Lånat bild från Allas.se
När livet bromsar in
Den här veckan har varit speciell på många sätt. Här är ett. Eller två. Personer. Kalle till vänster fyllde 85 och vi firade honom med lättöl och tårta. Han försvinner lite, lite längre bort för var gång vi ses. I tisdags blundade han nästan hela tiden. Satt alldeles stilla och lutade bara huvudet en gnutta när han ville ha en kram. Men han viskade att han ville ha mer lättöl, att han inte gillade marsipan och att han tyckte att de pratade för mycket på äldreboendet ibland. Och han lyfte upp min hand när jag höll hans, och pussade på den.
Det där med att man som gammal blir barn på nytt – det är ju precis så. Du saktar in, skalar av och rensar bort alla miljoner grejer du undan för undan lärt dig under alla år. Stegen blir kortare och orden färre. Livet släpper både gasen och bagaget och blir inte längre så jävla komplicerat. Och på något vis känns det så himla rimligt att en öl och en kram är just precis allt du behöver. Den dagen.
Kan vi skriva om Ironman nu?
Hej. Alltså, jag behöver snacka om en grej. Först och främst om Ironman. Den stora, långa, längsta. Den riktiga. Jag måste göra den. Jag kommer inte komma till ro om jag inte får springa, halta, krypa, kräla i mål på den där röda mattan. Och för att göra den hela känner jag att jag vill testa den halva. Av två enkla anledningar. Den ena är ganska uppenbar (att det är just en halv) så den skiter jag i att ens skriva om. Den andra är också uppenbar (medaljen), så jag skiter faktiskt i den också.
Problemet är varken tiden, sträckan, pannbenet eller orken. Min träning går fint. Jag är seg, stark, envis och ganska uthållig. Jag gillar vatten, till och med kallt mörkt vatten. Jag gillar asfalt och springskor och kombinationen av de två (tre, om man räknar båda skorna). Jag gillar att cykla. Raksträckor är fint, uppförsbackar är roligt (ej ironi). Men. Jag GILLAR INTE NEDFÖRSBACKAR. Eller förresten, låt mig förtydliga det hela. Jag HATAR nedförsbackar.
Eftersom jag inte har någon lösning på det här problemet för närvarande, så nöjer jag mig med just konstaterandet.
Att vi har ett ganska stort litet problem.
Halt.
Påminn mig. Om klockan är 10:45 och jag sitter utanför stugan på min plats på jorden, med en kaffekopp som enda sällskap. Om samtliga familjemedlemmar stensover men mer kaffe finns i kannan. Om jag somnade väldigt (väldigt) sent för att jag inte kunde sluta tänka på saker som inte förtjänar att tänkas på. Om jag hoppade över löpturen för att jag äntligen hade somnat, hade en arm omkring mig och var trött i kropp och knopp. Om jag glömt alla mina väl utvalda semesterböcker hemma. Om jag börjar skruva lite på mig i den lilla stolen vid den lilla stugan på den lilla ön… och funderar på att 1) springa en sväng ändå eller 2) väsnas lite så de vaknar. Påminn mig då om att jag ska sluta löjla mig, och sitta kvar precis där jag är.
Lära sig ryta
Så här. Från att tre minimänniskor lekt med legogubbar och byggt filtkoja på altanen, utbryter kaos. Totalt. Nummer ett gråter och skriker, nummer två skriker och nummer tre hör jag inte på grund av de andra två. Men det verkar handla om att någon ville bestämma något. Tror jag.
Jag är inte på altanen. Jag sitter i sängen i sovrummet och jobbar. Fönstret är öppet så jag har hittills njutit, på riktigt njutit, av att lyssna på dem. Hur de undan för undan bygger på historien och personerna i den. Det är mammor, pappor, tjuvar, vänner, bebisar, utmanare, mästare och fan och hans moster. Ok, kanske inte de två sista.
Men nu plötsligt är det inte så njutbart längre. Det tycker inte äldste sonen heller för han vill omedelbart gå ut och reda ut det hela. Sätta ner foten, dra gränsen och sätta stopp. Jag ropar bestämt till honom att låta bli. Han blir rätt onöjd med den grejen. Eller irriterad. Tycker att det är oansvarigt av mig att bara sitta lugnt kvar och jobba när det råder krig i trädgården.
Jag tycker tvärtom. Och jag tänker nu ägna tokmånga ord till att försvara mig och förklara varför.
Om jag (eller annan random familjemedlem, släkting, granne eller självutnämnd lekkonsult) väljer att gå emellan på två röda, så kommer minst fem saker hända:
- De kommer inte själva hinna förstå varför de blev osams och kommer alltså förmodligen bli osams igen och igen och igen om exakt samma sak.
- När det händer, så kommer de inte veta hur de reder ut det eftersom de inte gjorde det första gången (eller andra eller tredje eller tionde eller hur många gånger någon annan nu lagt sig i).
- Ingen av dem kommer att behöva se sin del i någonting. I bästa fall kommer de mumla ett totalt meningslöst litet förlåt till varandra och sedan låtsas som om ingenting hänt. Förmodligen kommer de att titta ner i altangolvet när de säger det.
- De måste få känna att det är ok att bli förbannad.
- Den minimänniska som får ta allt skriket KAN ju faktiskt eventuellt ha gjort något som utlöste det. Och förtjänar väl den människan en chans att hinna fatta att det man nu gjorde fick konsekvenser. Rusar det in en gammal konfliktlösarjunkie som gubben-i-lådan mitt i smeten och börjar härja så kommer poängen vara förlorad. Då kommer det handla om att den som skriker inte får skrika. Eller något annat supervuxet.
Det som hände nu, var att nummer ett efter en liten stund deklarerade att han minsann skulle gå hem – skrikandes och gråtandes med bestämda steg genom trädgården. (Här ungefär fick storebror ett väl isolerat utbrott på sin mor som envist höll honom borta från trupperna.)
– Men han går ju hem, hör du väl!
– Ja, kanske. (Sjukt irriterande skavitaenfikasålänge-lugn mor.)
– Men åååååhhhhh! (Sjukt irriterad storebror.)
Nu kommer den biten som är värd skallrande rutor och avbrott i varenda grannes eventuella middagslur. Utan en ynka andningspaus i varken skrik eller gråt så vänder de sakta men säkert och börjar gå emot varandra istället för ifrån. Hulkande står slutligen nummer ett på altanen (fortfarande med tårarna rullande nedför kinderna). Han kanske vände tillbaka för att han glömde ta med sina legogubbar. Han kanske glömde ta på sig skorna. Inte vet jag. Men. Efter en minut har de tystnat (utan inblandning av grälkonsult) bett varandra om ursäkt (utan inblandning av grälkonsult), insett varför det blev som det blev (utan inblandning av grälkonsult) och framför allt garvat åt att det var en filt som utlöste kriget. En filt.
Ja, jag gick ut när jag märkte att de nästan var i mål. Ja, jag highfivade dem för att de löste det själva och ja, jag lovade en belöning för väl genomfört bråk. Eller något i den stilen.
Poängen? Jo.
Ibland kan det nämligen vara jävligt modigt och befogat att börja skrika och gråta när man blir behandlad som skit (märk nu väl att jag inte skriver att man ska skrika för att få som man vill, det är ett helt annat blogginlägg). Och ju tidigare man lär sig att säga ifrån, desto mindre del av livet behöver man ägna åt att svälja konflikter. Sväljer man en massa grejer som inte alls ska sväljas så blir de kvar där som obehag i magen.
Man ska inte behöva vara 40 plus innan man förstår att den där konfliktlösar-junkien liksom inte dyker upp. Den finns inte som en uppgradering eller som app (möjligen i kurs- eller terapiform). Den måste byggas in från början på något vis.